Biografi: Måste du gå? Mitt liv med Harold Pinter
Facklitteratur, Recension onsdag, februari 16th, 2011Måste du gå? Mitt liv med Harold Pinter
Antonia Fraser
Forum. 328 sid.
Har utkommit.
Harold Pinter och jag har inte haft något särskilt förhållande. Jag har noterat honom som en av the good guys, men hans dramatik har inte haft någon större dragningskraft. Det beror antagligen mer på mitt ointresse för teater i allmänhet än kvaliteten på hans pjäser. Det Nobelpris i litteratur han fick 2005 var sannolikt helt rättvist.
Politiskt var han sympatisk. Hans litterära kännetecken: sammanbrytande eller frånvarande kommunikation är intressant. I bakgrunden har jag anat en vrede, en kärv engelsk arbetarklasshållning och stor integritet.
Med viss förväntan började jag därför ändå läsa Antonia Frasers biografi över Pinter. Jag blev omedelbart misstänksam. Det dröjde inte många sidor in i boken innan denna känsla övergick i visshet – det är sannolikt en av de mest kompletta böcker jag har läst. Den innehåller nästan allt som jag tycker att en biografi inte ska ha. Antonia Fraser har lyckats åstadkomma en fruktansvärd sörja. Tyvärr stänker en del av den på Harold Pinter själv.
Författaren levde med Harold Pinter från 1975 fram till hans död i cancer 2008. När de blev ett par uppmärksammades det stort i den engelska skvallerpressen eftersom de båda var superkändisar i Englands kulturvärld. Han en världskänd dramatiker, poet, skådespelare och politisk aktivist. Hon författare till historiska bestsellerbiografier och ordförande för Engelska Författarförbundet. Som extra krydda kom han från arbetarklassen och hon från överklassen med adelstitel och allt, samt en berömd exman i överhuset. De levde sina liv i rampljuset. Båda var tydligt medvetna om att varje skriven papperslapp och varje dagboksanteckning mycket väl skulle kunna bli underlag för senare biografier och forskning. Det framkommer i boken att Harold Pinter läste och bedömde de dagboksanteckningar som Antonia Fraser byggt sin text på.
Det går inte att betvivla Antonia och Harolds kärlek. Men mellan raderna framtonar också det professionella partnerskapet Pinter och Fraser. Och när Antonia Fraser säger, första gången hon besöker Harold Pinters arbetsrum, att hon skulle kunna bli en bra sekreterare åt honom smyger sig misstanken på mig att det kanske var just så han tänkte.
Men att jag anar sådana saker är författarens misstag och absolut inte hennes avsikt. Hon försöker putsa på monumentet över Harold Pinter (och sig själv) så gott hon kan. Men hon gör det så flamsigt, skvallrigt och märkligt oredigt att effekten blir helt annorlunda.
Visst kommer det fram en del av Harold Pinters konstnärliga arbetssätt. Men framför allt när han har skrivit kärleksdikter till henne. Och då är hon noga med att redovisa när, var och av vilka dessa dikter till henne läses och får beröm.
I övrigt är boken mest en bedövande namedropping. Och det är klart, idel intressanta personer svischar förbi. Men Antonia Fraser är mest upptagen av att notera vilka hattar damerna hade på sig och vilken klänning och vilken blombukett hon själv hade.
Att de båda hade god ekonomi framgår tidigt. Detta är så självklart att det är i bisatser som stora hus, chaufförer och annat tjänstefolk skymtar. Att Nicaraguas president Daniel Ortega vid ett besök i det Pinterska hemmet konverserar med husan tycker Antonia Fraser är förtjusande pittoreskt.
Harold Pinters arbetarklassbakgrund vittrar bort i takt med författarens kvitter. Han är ”mycket förtjust att åka bil med privatchaufför”, han ”vill ha det bekvämt” och åker gärna på mycket lyxiga semestrar med sin fru och när han möter Englands stroppiga grevar och baroner så glider samtalet lätt in på cricket och klasskänslorna blir lagda på is.
Måste du gå? är en fjompig och skvallrig bok. Jag önskar att jag inte hade läst den, att förlaget inte hade gett ut den och att du inte köper den.
__________
Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion.
