Art & Compromise – paneldiskussion om konst och religion
Fokus tisdag, februari 15th, 2011Anledningarna till flight QHK1SX, Ryanair 2 feb 2011 och Drottningarnas land och huvudstad var flera:
1. I ett lokalt konstklimat med måleriet i förgrunden och där endast unga män med alternativa bakgrunder, underdogperspektiv och med kaxig attityd räknas, var det med stor glädje jag landade i London och sög in världen.
2. Beaconsfield Gallery hade ordnat paneldiskussionen ”Art & Compromize” ledd av konstnären Mark Dean vars utställning ”The beginning of the End” samtidigt pågår. En retrospektiv utställning av hans mångåriga konstnärskap och några nya verk.
Mark Dean har ett förflutet från 80-talets postpunkscen, som senare ledde honom till konsten och att arbeta med rörlig bild och ljud kombinerat. Han är konstnär men från sommaren 2011 också vigd präst för Church of England.
Konsten och religionen har en kluven relation. Från att den kristna kyrkan varit konstens möjliggörare till att i och med modernismen bli varandras motpoler och attrahenter. Att vara både kristen och konstnär är en komma-ut-process utan dess like. Önskar du professionell respekt i bägge disciplinerna får du arbeta hårt för att inte hamna i hyllan för exotisk frukt. Mark Dean är nu en etablerad konstnär och har inom konsten ett professionellt mandat för att öppna upp för frågor som rör båda disciplinerna.
Hans syfte med paneldebatten var att tillsammans med övriga diskutera möjligheten att försöka hitta ett språk. Konst och religion är två helt olika discipliner. Men både konsten och religionen har ”något” som hos betraktaren väcker ungefär samma känsla. Dean är inte intresserad av en ny teoribildning. Nej, det bidrog både till kristendomens flört med gnostisicmen och modernismens fall. Det vill säga att särskilja kropp och ande (kunskap) och i modernismens fall egots betydelse. Det finns en skillnad mellan teori och praktik. Men det är i praktiken som möjligheten till ett språk finns. Fast vilka integritetskompromisser leder det till?
Deltagande i panelen var Mark Dean, David Mollin (konstnär anknuten till Schweiziska kyrkan), Canon Bruce Sanders (Church of England), Tony Carter (Principal City and Guilds Art School), Naomi Siderfin (ordförande och direktör för Beaconsfield Gallery).
Samtalet började med en presentation av de närvarandes tankar kring konst och religion. En presentation som snabbt ledde över till ett behov av att definiera vad konst och religion är, skillnad mellan spirituell upplevelse och religion som en praktik till att senare landa i en häftig argumentation om det eventuellt individuella moralansvaret som kristen och som konstnär. Då reste sig hälften av besökarna och gick. Resterande timme går ej att redogöra för. De sista tio minuterna släpptes frågan fri men samtalet var förlorat likt åhörarna. Personligen försökte jag vifta. Men jag tog mig inte tillräckligt patriarkal makt för att bryta in.
Det som för mig är spännande, både som präst och som konstnär är frågor om profant och heligt. Vad är heligt? Vad är profant? Finns det någon gräns? Är de varandras bärare, möjliggörare eller förgörare? Frågor om makt och identitet, om gränser och gränsöverskridande. Den syn jag har på helighet – berättar det inte vilken syn jag har på profant?
Paneldebatten slutade i kaos. Den visade att vi ännu inte är så trygga i rollerna konst och religion att vi kan samtala utan att ekvilibrera. Det finns en attraktion och hatkärlek som gärna möter exotisk frukt, men inte vet hur den ska tas emot. Kanske kan Nicholas Bourriauds nya riktning ”altermodernism” öppna vägen? En riktning som bejakar rörlighet och gränsöverskridande i tid och rum. Eller så är denna ytterligare en teori utan praktik. Kanske är det bara genom träget arbete i båda disciplinerna som kan leda till en öppning mellan konst och religion. Där språk inte blir skiljande utan till bägge disciplinernas utveckling.
Malin Andersson, konstnär och präst.
