Lyrik: Regnet och gräset
Lyrik, Recension torsdag, februari 10th, 2011Regnet och gräset
Pamela Jaskoviak
Albert Bonniers förlag. 96 sidor. Utkommer 11 februari 2011.
Pamela Jaskoviak är en svensk poet som debuterade med diktsamlingen Svart Tulpan 1995. Sedan dess har hon gett ut flera romaner, barnböcker och diktsamlingar, bland annat På Stranden (1997) och Radio Regn (2008). Trots att jag är obekant med Jaskoviaks tidigare författarskap så är det inte svårt att se att det finns ett släktskap mellan verken. Det märks inte minst i titlarna. Vad titlarna har gemensamt är att de bär samma motiv, naturens och blommans. Blomman, naturen och inte minst regnet återkommer som motiv också i hennes senaste diktsamling Regnet och gräset.
Samlingens första del heter Regnet och utgår från sommarmånaderna juni, juli, augusti, som underkapitlen också är döpta efter. Som samlingens namn skvallrar om är Jaskoviak inte särskilt intresserad av den heta och kvava delen av sommaren utan fokus ligger istället på de återkommande regnfyllda dagarna och nätterna. Det finns två komponenter i hennes lyrik som är särskilt viktiga. Den första är användningen av upprepningen. Ord som husvagn, ögon, båt, gråt, blöt, lupiner, och rosor återkommer ständigt i olika sammanhang och meningar och skapar en hypnotisk effekt. Formmässigt är också dikterna uppbyggda i korta versrader, ofta bara några få per strof där rörelsen hela tiden är nedåtgående. Orden droppar hela tiden nedåt likt regndroppar. Att på det sättet kombinera det språkliga motivet regnet med det formmässiga utförandet där orden antar formen av regndroppar är en estetisk bragd. Den andra komponenten blir således det mycket tydliga bildspråket. För det är ett metaforiskt bildspråk vi möter i Jaskoviaks diktning. ”Juli gråter”, ”det gråter ute”, alltså regnar det. Också ”barnen gråter” och diktjaget ”sitter ensam i köket och blöder mig en sjö”, mensen med andra ord. Sjön och vattnet blir en symbol för livet, för evigheten. ”Sjön sover aldrig” konstateras det och på så sätt blir sjön en motpol till den förgängliga sommaren som en gång kommer att falla i sömn och dö med ruttnade löv och vit snö som skyddande täcke.
medan gräset växer regnet hänger
som en tung parfym i rummet
som musiken sakta dör
över oljevattnet
solen sakta spirar
sina trådar
ner i sjön
Lyriken är vemodig och melankolisk samtidigt som den bär drag av romantik. Den känns väldigt svensk på något sätt, igenkänningsfaktorn är hög. Meningar som ”husvagnars fönster svarta”, ”myggmedel och parfymerad stearin” och ”någon annans plasttallrikar” får mig att minnas tillbaka min barndoms somrar med husvagnssemester, grillning och myggbett över hela kroppen. Scenen för dikterna blir välbekant och trygg och som läsare fylls jag av sorg över minnet av svunna tider. Även om dikterna inte är särskilt tydliga, utan snarare minimalistiska i sin användning av upprepning av särskilda ord så väcker den fortfarande associationer bara genom de enskilda orden i sig. Stämningen av svensk sommar är perfekt fångad. Det finns också narrativa drag i verket, händelser som kommer tillbaka och skapar en liten historia. Diktjaget är en kvinna som återkommer till tankar om hennes systers stundande bröllop och hur de ska dansa intill sjön. Vi träffar henne när hon går barfota genom köket under sömlösa nätter, vi är med henne när hon inser att hennes far är död. Diktningen ter sig vara ett sätt att närma sig minnesbilder från gamla somrar och hon skyggar inte för de smärtsamma minnena. Bortom tryggheten finns ett mörker som när som helst kan göra sig påmint.
Skaldjurens hjärna
Augustis sista andning
Min lunga är sten
Denna dikt möter vi i samlingens andra del gräset. Det är den berömda kräftskivan som brukar fungera som någon slags avslutningsfest av sommaren. Här är den droppande lyriken utbytt mot den japanska haiku-dikten. Då haikun ju ofta innehåller årstidsord så känns formen också logisk för Jaskoviaks innehåll. Bokens andra del är i mina ögon dock den svagare. Kanske för att den i den första delen flödande lyriken här byts ut mot den korta dikten som man läser och sedan begrundar ett tag. Tempot dras ned och den hypnotiska effekten försvinner. Dikterna talar inte till mig på samma sätt. Visserligen finns det associationsrika också här. ”Frankrike möter Holland” blir en påminnelse om sommarens EM och VM-matcher och ”Jag penslar köttet” om sommarens grillfester. Det är inget fel på hantverket, men det blir aldrig lika starkt som i bokens första hälft.
Pamela Jaskoviaks lyrik lyckas förena innehållet med formen på ett fantastiskt sätt. De två blir oskiljbara, de blir ett. Orden flödar, förlåt mig, droppar, likt ett sommarregn. I haikudikten möts vi av ett varsamt tempo där orden står stilla för att tänkas på och begrundas. Kanske passar dessa dikter bäst att läsa då och då, då man får ett plötsligt sug av förnimmelser om sommaren. När jag lägger ifrån mig diktsamlingen tittar jag ut genom mitt köksfönster. Gatan är full av vit snö. Det är ännu långt kvar till sommaren, men Jaskoviak lyckas ta mig dit med sina fina dikter.
___________
Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent.
Copyright/fotograf: Stella Jaskoviak Åstrand.
