Roman: Till den skrivande kvinnans försvar
Recension, Skönlitteratur onsdag, februari 9th, 2011Till den skrivande kvinnans försvar
Jenny Diski
Alfabeta 281 sidor
Har utkommit
Jenny Diski, född 1947, bor i Cambridge och har givit ut flera romaner. Hon är också litterär skribent och skriver bland annat i Observer. Förutom skönlitteratur skriver hon reseskildringar vilka har prisats.
I Till den skrivande kvinnas försvar tecknar hon Marie De Gournays unika levnadshistoria. Marie ärver vid faderns död 1577 hans bibliotek. Hon hänförs och erövrar både modersmålets skriftspråk och latinet på egen hand. Istället för att göra de sysslor som förväntas av henne, tillbringar hon sin tid i det älskade biblioteket.
Familjen ser henne som ful och udda. Ingen man gifter bort utan hellre placerar i kloster. När hon så upptäcker den franske filosofen Michel de Montaignes Essayer och blir så entusiastisk att hon, för att stilla sina känslor sticker sig själv med en hårnål, blir omgivningen blick alltmer vaksam. Men Marie låter sig inte hindras utan tar kontakt med Montaigne, som mer eller mindre motvilligt både tar sig an henne och besöker familjen Gornays hem.
Filosofen de Montaigne gör henne till sin andliga adoptivdotter och när även han dör ärver hon det bibliotek han lämnat efter sig. Hon flyttar till Paris och söker förverkliga sin dröm att bli författare. I de litterära salongerna ser man inte med blida ögon på den klumpiga och oslipade kvinnan. Man hånar och begapar. Den enda som ständigt står vid henne sida är tjänstekvinnan.
Diski har med stor noggrannhet och stilistisk finess tecknat denna envisa och självständiga kvinnas väg in i en profession vilken nästan enbart var vigd åt män. Hon presenterar också med största tydlighet det ojämlika förhållandet mellan könen. Mellan matmor och tjänare. Mellan bildning och dess motsats.
Det kunde vara en alldeles underbar läsning. Inget finns egentligen att anmärka på. Men någonting står i vägen. En sorts prydlig ordningsamhet och en blick. En vinkling. En förutfattad mening om vad som kännetecknar en toka som föredrar det skrivna ordets upphetsning framför äkta vara. Kanske var Marie De Gornay verkligen så ful och kanske hade hon ett grunt, naivt intellekt. Kanske är hon presenterad precis så som hon var. Om detta vet Jenny Diski naturligtvis mer än jag. Men när man som läsare vill ta en karaktär till sitt hjärta, behövs det fler kryddor. Några som fräser till och sticker ut. Det räcker inte med komplikationen i slutet av romanen mellan Marie och tjänarinnan Jamyn även om det hettar till ordentligt.
Nej, här ger inte det excellenta glöd åt läsningen. Här blir det istället en hämsko.
__________
Agneta Wistrand Rosendal är en del av kulturdelens redaktion.
