DVD: Ondine
Film, Recension, Videohyllan måndag, februari 7th, 2011Ondine
Drama, Irland/USA, 2009
Regi: Neil Jordan
I rollerna: Colin Farrell, Alicja Bachleda, Dervia Kirwan m.fl.
Längd: 111 minuter
Finns att hyra och köpa på DVD
———
Om man skulle välja ett ord att beskriva Neil Jordans karriär med skulle mitt val falla på inkonsekvent. Den irländske regissören har en återkommande tendens att ständigt pendla mellan det riktigt bra, The Crying Game (1992), och det orimligt meningslösa, In Dreams (1999). I sin senaste film visar han prov på så väl briljans som uppenbara brister.
Syracuse (Colin Farrell) är en nykter alkoholist med trasslig bakgrund som hankar sig fram som fiskare. En dag ute till havs finner han en nästan drunknad kvinna (Alicja Bachleda) i sitt nät. Hon kallar sig själv Ondine, beter sig märkligt och skyggar för andra människor. Syracuse förbarmar sig över den unga kvinnan i tron om att hon hamnat snett i livet. Syracuses njursjuka dotter Annie (Dervia Kirwan) är dock fullt övertygad om att pappan i själva verket fiskat upp en Selk: en mytisk sälkvinna som på land antar mänsklig skepnad.
I Ondine är det Corks prunkande gröna kust, så vacker att det gör ont i hjärtat, som agerar kuliss i en stundtals magisk historia om kärlek, sjukdom och olycka. Filmen börjar bra; en skimrande saga som får det att spritta i kroppen av förväntan. Den säregna och mystiska Ondine, som hämtad ur en mustig myt, riktigt sprakar och glöder i all sin närvaro. Små ledtrådar kring hennes ursprung kastar Syracuse, liksom åskådaren, mellan tro och tvivel: är hon människa eller väsen? Vägen till sanningen är spännande på ett kittlande vis, en oskyldig lek med de vuxnas stelnande fantasi.
Sorgligt nog faller Jordan in på villospår halvägs in i filmen. Den gnistrande magin falnar så sakteligen och det stora frågetecknet kring Ondines vara eller icke vara slarvas bort och förbyts mot en intrig alltför slapphänt för sitt eget bästa. Man får känslan av att Jordan någonstans i processen tappat tron för sin ursprungliga historia och genast önskat lösa den med de enklaste av medel.
Alicja Bachleda lyckas utmärkt med att fånga och upprätthålla mystiken kring Ondine. Starkast lyser dock Colin Farrell som i sin Syracuse gör en av sina starkaste gestaltningar jämte den som Ray i Martin McDonaghs strålande In Bruges (2008). Det är beklagligt att hans karriär präglats av så många undermåliga roller, för när det kommer till kritan är han ruskigt bra.
Den mycket duktige Christopher Doyle bidrar till den inledande magin med ett både tjusigt och fängslande foto av den irländska havskanten, ackompanjerad av Kjartan Sveinssons drömska musik. Synd bara att Jordan inte litade fullt ut på sin ursprungliga idé. Han gick miste om något stort.
—
Sandra Wallin är manusförfattare, filmvetare och kulturskribent
