Kan konst läras ut?
Fokus lördag, januari 29th, 2011I dag är konsten idébaserad och gestaltandet tar sig många uttryck. Det som lärs ut vid konsthögskolorna handlar lika mycket om att finna sig själv som konstutövare, som att hitta sin plats på konstmarknaden.
Maria Görts, lektor i bildproduktion vid Högskolan Dalarna, föreläste under Konstveckan i Falun över ämnet Kan man lära ut konst?
Hon delade in den konstundervisning som skett vid högskolor, även internationellt, i tre faser. Under 1800-talet handlade det om att skola eleverna till konstnärer. I den första fasen fostrades de genom modellstudier, en undervisningsform som funnits sedan 1500-talet. Grunden var att lära sig teckna korrekt, något som också sågs som en intellektuell övning, eller kognitiv, man lärde sig se och analysera det man såg.
Genom att skissa i olja fick man ner sina idéer. Konstkännedomen skulle sitta i ryggmärgen och det lärde man sig genom kopiering, kopiering och åter kopiering av gamla mästares verk.
Genom att på så sätt gå igenom de klassiska verken fick eleverna förståelse för vad god konst är.
Ut från dessa tidiga skolor kom eleverna med ett gott konstkunnande. Först när det gått de fem åren på högskolan var det dags att söka sig fram till ett personligt konstnärligt uttryck. Då reste man ofta utomlands, och många vid förra sekelskiftet sökte sig till Paris.
De kom hem med nya idéer, både om utbildning och konstnärliga uttryck, något som lade grunden till den andra fasen, eller paradigmskiftet, i konstnärsutbildningen, den modernistiska. De som kom tillbaka ville reformera högskoleutbildningen, som de såg som stelbent och föråldrad.
Nu var det frihet som gällde, eleverna skulle ha egna ateljéer och total frihet. Isaac Grünewald och Otte Sköld var tongivande, och det blev en lång strid innan ett betänkande 1928 grundad på ett kommittéarbete, gav frihetsivrarna rätt. Eleverna skulle arbeta endast i ateljéer efter sin egen uppfattning och söka sig själva. Till sin hjälp skulle de ha professorerna som kom till ateljéerna och i samtal skulle stötta denna personliga utveckling.
Sverige var tidigare i denna syn på konstutbildning än andra länder, berättar Eva Görts, och det var först 1938 som enighet kunde sägas råda inom högskolan att den totala frihetslinjen var den som skulle föras.
Trots denna tidiga syn på vikten av frihet i konstundervisningen, kom den så kallade nonfigurativa konsten senare till Sverige än till andra länder, egentligen först med ”1947 års män”.
Fas tre, dagens undervisning vid konsthögskolorna har ingen kärna eller färdighetsövning av den gamla sorten. De som kommer in har vanligen flera års basutbildning vid olika skolor. Konst- och verkbegreppet ser helt annorlunda ut. I dag handlar det om att utforska sin konstnärsroll, det vill säga, det är ännu mer fritt och outsägbart vad studenterna ska kunna.
Men lika viktigt som att utforska sin konstnärsroll är att förstå konstlivet, att sätta sig in i spelplanen och att kunna agera där.
Inget färdigt grundschema finns, allt beror på vad man vill göra, och det är under studenttiden man har chansen att lära sig förstå spelplanen.
– De fem åren på Konsthögskolan handlar mycket om att etablera sig och bygga upp sin konstnärsroll. Att förstå hur man ska fortsätta att gestalta sina idéer med insikten om hur konstscenen ser ut.
Konkurrensen är hård. Från fem konsthögskolor i Sverige kommer årligen 100 elever ut, och det är konstlivet som avgör vilka som blir framgångsrika.
__________
Eva Lidén är journalist och konstnär.
Maria Görts fotograferad av Eva Lidén.
Som det ser ut idag är konsthögsskolorna platser där konststudenter (i bästa fall) mognar till konstnärer genom eget arbete. Genomsnittåldern på högskolornas studenter är ganska hög, över 25 år. Konsthögskolorna är också en bra plattform för utveckling av ett inom konstvärlden användbart språk och av ett bra kontaktnät.
Situationen på de förberedande utbildningarna är mycket annorlunda. Kanske kan man säga att det är på denna nivå som det sker systematisk konstundervisning.
Den förberedande nivån är eftergymnasial och framför allt uppdelad på kompletterande utbildningar och folkhögskolor. Det är väldigt olika nivå bland alla dessa och också stora skillnader i inriktning och pedagogik. Området är nästan inte alls beforskat. Ändå så utgör kanske konstskolorna hörnstenen när det gäller att systematiskt utveckla kreativitet, idag en eftertraktad egenskap i alla sammanhang.
Någon enhetlig syn på konstskolepedagogik finns alltså inte. Jag skulle tro att alla skolor har en större eller mindre dos av traditionella övningar som till exempel croquisteckning. Jag tror också att det finns någon slags fördelning mellan inlärning av tekniker och utveckling av idéer. Men på grund av denna öppna situation så tror jag att det allra viktigaste elementet är vilka lärare en skola har knutit till sig. Är det bildlärare eller gamla modernister eller är det yngre nu verksamma samtidskonstnärer. Ja, där blir skillnaden oerhörd.
Själv är jag rektor för Örebro Konstskola, en förberedande utbildning, och ordförande för FRIKS en nationell samarbetsorganisation för estetiska kompletterande utbildningar. Vi sätter en ära i att vara så olika som möjligt. Därmed motiverar vi också att det finns relativt många konstskolor på vår nivå.
Men det är verkligen inte så att Sverige översköljs av nyutbildade konstnärer. Maria Görts uppskattar dem till 100 varje år. Jag skulle snarare säga omkring 70. 70-100 nya konstnärer varje år, det klarar Sverige.