Bok: Dostojevskijs Vinteranteckningar

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur fredag, januari 28th, 2011

Vinteranteckningar om sommarintryck

Fjodor Dostojevskij

Översättare: Kajsa Öberg Lindsten

Bokförlaget Vesper. 139 sidor. Har utkommit.

I april 1849 arresteras Fjodor Dostojevskij efter att ha deltagit i en underjordisk diskussionscirkel. Han och de andra i gruppen döms till döden. Europa har just gått igenom revolutionsåret 1848 och tsar Nikolaj I vill statuera exempel och sätta intelligentian på plats. Men på själva avrättningsplatsen låter tsaren sitt nåderika ljus lysa över de dömda. Dödsstraffen förvandlas till fängelse och förvisning, och tio år senare kan Dostojevskij återvända till S:t Petersburg från Sibirien. Under många år har han längtat efter att resa till Europa, och nu kan det äntligen bli av. Men han är inte längre den radikale ynglingen som drömde om att få se de västliga föregångsländerna. Dostojevskij efter Sibirien är en annan än Dostojevskij före. Han tycker sig ha fått kontakt med det ryska folket, med den ryska folksjälen, med det sanna Ryssland. Han har fångats av de slavofila idéerna. Mot den västerländska materialismen ställer han den ryska andligheten, mot den formella västerländska representativa demokratin ställer han som samhällsmodell den ryska bygemenskapen.

Men till väst skall han, och 1862 ger han sig iväg. Ett år senare publicerar han sina intryck i Vinteranteckningar om sommarintryck – och låt mig genast säga att det är en rejält underhållande volym skriven av en Dostojevskij på strålande och bitskt humör. Men den är också oerhört intressant just därför att hans ideologiska omorientering här för första gången blir synlig. Dessutom pekar boken tydligt framåt mot Anteckningar från källarhålet, eller En underjordisk dagbok som den heter i Barbara Lönnqvists nu aktuella nyöversättning. Den i sin tur utgör uvertyren till de storverk som sedan skulle komma i form av romaner som Brott och straff och Bröderna Karamazov. Att vinteranteckningarna först nu översatts till svenska är märkligt, men desto större anledning finns det att prisa Kajsa Öberg Lindsten och Bokförlaget Vesper som äntligen sett till att fylla denna lucka. Det bör också påpekas att Per Arne Bodin svarar för ett initierat efterord och att volymen är försedd med ovärderliga kommentarer.

När Dostojevskij sätter sig på tåget till Europa anträder han en resa till framtiden. Den ryska överklassen och intelligentian riktar blickarna västerut. Man uppfattar sitt eget land som efterblivet och vill lära sig av fransmän och britter. Man vill bli européer och västerlänningar . Även Dostojevskij tycker sig se framtiden i Paris och London. Men det är en framtid som förskräcker. I Frankrike härskar borgerskapet, det borgerskap som garanterar moderniteten och som ännu saknas i Ryssland. Men för Dostojevskij står det för yta och materialism. I Frankrike är alla besatta av att göra pengar, och vardagshyckleriet firar ständigt nya triumfer – den vackra fasaden är allt. Den revolutionära parollen om frihet, jämlikhet och broderskap har förlorat all innebörd och lever bara kvar som en floskel. Men det bekymrar inte fransmannen som är fullständigt besatt av vältalighet men föga bryr sig om ordens innebörd.

Dostojevskij ägnar mycket utrymme åt parodiska parafraser på den franska teaterns fåniga melodramer som han uppenbarligen anser har mycket att säga om landets förljugna mentalitet. Men det är i London som han verkligen möter utopin – som visar sig vara en dystopi. Här beskådar han Kristallpalatset, den väldiga byggnaden av glas och järn som byggdes till världsutställningen 1851. Visst blir han imponerad. Byggnaden är som en kolossal förverkligad idé: ”Ni känner att här finns något som redan har uppnåtts, det är en seger, en triumf.” Det är som att beskåda den ”yttersta sanningen” efter vilken bara tystnaden återstår. Han blir rädd. Han känner att här måste man ”uppbåda stora mängder evigt andligt motstånd och förnekelse för att inte ge efter och underordna sig intrycket, för att inte böja sig inför faktum och börja tillbedja Baal, det vill säga: för att inte acceptera det rådande som sitt ideal …”

För Dostojevskij är detta avgörande. Han slår ner på samma sak i den skendemokratiska polisstaten Frankrike, där borgaren förnöjt intalar sig själv att allt är som det skall, att allt är förträffligt och bra. Men allt är inte bra. Den största synden av alla är självrättfärdigheten. Och vad är det Dostojevskij tycker sig se i väst, om inte ett självrättfärdigt samhälle. Här härskar tron att människan själv kan skapa ett rationellt lyckorike. För Dostojevskij är detta en självförhävelse som gör oss blinda för orättvisor och lidande. Ingenstans står detta så klart för honom som i London, den moderna kapitalismens huvudstad. Där, i Hyde Park, skiner Kristallpalatset i sin skrämmande fulländning och begapas av människor från jordens alla hörn. Men om natten tar sig Dostojevskij till nöjeskvarteren i Haymarket – och hamnar i helvetet. Här lever miljontals människor i fattigdom och misär med prostitution och fylla, till och med barn bjuds ut till hugade kunder. Haymarket är allt det som Kristallpalatset inte vill låtsas om men som i själva verket är en förutsättning för dess existens. Palatset räddar oss från vårt sociala samvete och intalar oss att allt är bra. Upplysningen bländar oss, rationalismen befriar oss från medkänsla.

En del skribenter har fått problem med tonen i Vinteranteckningar. Man har uppfattat resenären som osympatisk och hävdat att han inte får förväxlas med Dostojevskij själv. ”Varför låta en ond gestalt förmedla en orättvist svart bild av Europa?” frågar sig rent av Elena Namli vid Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet i en recension i UNT. Det är en märklig fråga som leder helt fel. Som litteraturvetaren Carina Lidström visat ikläder sig många reseskildrare vad hon kallar en persona. De intar en viss attityd och ett speciellt förhållningssätt. I det här fallet kan man säga att Dostojevskij agerar den raljante och kritiske resenären. Han är spefull och ironisk i sina omdömen. Han är också nästan systematiskt osystematisk och vägrar bestämt att befatta sig med allt det som normalt betraktas som ”sevärdheter” och som speciellt de engelska turisterna troget betar av med näsan i guideboken. Han missar inte gärna en utvikning och älskar att komma från ämnet. Ett helt kapitel utpekas redan i rubriken som ”fullständigt överflödigt”.

Men det är ju det här som gör framställningen så underhållande, ett slags blandning av reseskildring, essä och kåseri. Att Dostojevskij kan vara nog så fördomsfull och generaliserande när det gäller folk och nationer hör också till genren och tiden. Men det komiska och drastiska sättet att presentera intryck och åsikter på kan också ses som en retorisk strategi. Han har ett antal beska piller att servera, och han gör det på ett sätt som får läsaren att skratta – och svälja. Skulle han bli angripen kan han alltid retirera och säga att man inte får ta det hela så allvarligt. Men nog säger Dostojevskij just det som han vill ha sagt. Poängen är absolut inte att vi skall avslöja berättaren som otillförlitlig och ond; poängen för Dostojevskij var att hans ryska läsare skulle förstå att det heliga Ryssland inget har att lära av väst, att deras Europa-vurm är ett fatalt misstag och att föraktet för det egna landet och folket är skamligt. Och även om man inte behöver instämma i alla hans åsikter får man erkänna att han sätter fingret på ett antal svaga punkter i det västliga samhällsbygget och i den rationella utopismen. När man läser Haymarket-skildringen inser man också vilken lysande socialreporter han hade kunnat bli.

Dostojevskijs Vinteranteckningar om sommarintryck är en bok att ta på allvar – och att ha hjärtligt roligt åt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.