Roman: Alla lyckliga familjer liknar varandra
Recension, Skönlitteratur tisdag, januari 25th, 2011Alla lyckliga familjer liknar varanda
Claes De Faire
Förlag:Wahlström och Widstrand 303 sidor
Utkommer: 27 januari 2011
2010 var året då svenskarnas fascination för överklassen visade sig starkare än någonsin. Kungabröllopet var på mångas läppar och i veckor pryddes kvällstidningarnas löpsedlar av kungafamiljen och det stundande bröllopet. Dessutom släpptes ett antal böcker som behandlade kungafamiljen, däribland ett flertal böcker bara om kronprinsessan Victoria. Detta borde tyda på en dragningskraft till det livet hos människor, snarare än att det bara skulle vara en media-boom.
Samma år släpptes också reportageboken Jorde de ärvde av Björn Af Kleen om den fortfarande högst levande svenska adeln som lever som om tiden stått stilla. Boken blev väldigt uppmärksammad och kom precis rätt, då utgivningen sammanföll med årets nyhetshändelse, nämligen kungabröllopet. Nu är det 2011 och vi får åter stifta bekantskap med den svenska adeln, denna gång i Claes De Faires debutroman Alla lyckliga familjer liknar varandra.
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt.” lyder citatet av Leo Tolstoj som boken hämtat sin titel från. Familjen i De Faires roman är av den sistnämnda sorten. Vi får följa makarna Jan-Carl och Louise och deras dotter Julia som bor i en våning på Strandgatan i Stockholm. Både Jan-Carl och Louise är advokater, men Jan-Carl är den bättre av dem båda. Dottern Julia är tonåring och går på en exklusiv privatskola där hennes väg i livet redan är utstakad, hon ska bli något och hon ska bli framgångsrik. Jan-Carl har en älskarinna därför att han vill vara en ”fri själ”. Om han inte skulle vänstra och bedra Louise skulle han inte stå ut med äktenskapets monotoni. Louise är en dålig advokat som ständigt levt under stor press från sina föräldrar och lillasystrarna som är mer lyckade än hon själv. Hon har en låg självkänsla, tycker själv att hon är kallhjärtad och upprepar ständigt trojat ”jag är ingen dålig mamma” när hon får skuldkänslor över att hon inte har någon vidare kontakt med sin dotter. Julia är pappas flicka och föraktar Louise för att hon inte förstår henne, eller ens försöker. Hon ser livet som en ständig tävling där det gäller att plocka de högsta poängen hos pojkvänner, i studierna, i sporten, i allt hon gör. Men längst inne har hennes hjärta ”en frusen inneboende med pajat självförtroende” som Lill Lindfors sjunger.
När jag började läsa boken tyckte jag den var allt för stereotyp i sina karaktärsskildringar. De framstod nästan som (oavsiktliga) parodier på överklassmänniskor med den vanliga slängen av rikemansångest som tar sig klassiska uttryck som att mannen måste vänstra för att stå ut med frugan och att tonårsdottern har destruktivt sex med tillfälliga förbindelser för att bättra på självförtroendet. Att frugan sen är underlägsen mannen och har en dålig relation till sin dotter känns inte heller särskilt fräscht. Men sen hände något med karaktärerna. De blev levande människor av kött och blod som jag började känna för. Att de är stereotypa har också ett syfte. De lever nämligen i en konservativ och stereotyp värld där man håller sig till den gängse bilden och har mycket liten chans att bryta sig ur denna. ”Män gör vad de vill” är en jargong som blivit till sanning. Kvinnorna är undanskuffade och även om de egentligen inte kan acceptera det så förhåller dem sig till det ändå. Louise blir den som snart ifrågasätter underkastelsen och börjar ta för sig. Bryter ner den mur som hon gömts bakom och istället verkar för att bli en självständigt individ och inte bara en marionett för sin man. Berättarstrukturen, att låta kapitlen vara döpta efter karaktärernas namn där vi får följa deras enskilda liv och tankar skapar en närhet, ungefär som att läsa deras personliga dagböcker, och blir mycket effektivt.
Det finns en autenticitet i boken som är absolut avgörande. När man får följa Jan-Carl och de andra adelsmännen som jagar vildsvin i skogarna kring Louise familjs gods, när man får följa de äldre kvinnorna som bara förflyttar sig mellan fåtöljen och middagsbordet dagarna i ända, alltid med en drink i handen som de grevinnor de är, så är det trovärdigt. Detta särskilt då De Faire nyttjar historik och förklaringsmodeller för hur adeln lever. Att vapenskölden är avgörande och att man måste kunna gå tillbaka si och så många år i släktledet för att vara en sann adelsman. Att det inte är nya möbler och hus som är tecken på rikedom utan att det är de äldre gods med knappt sittbara möbler och slitet porslin som är tecken på de riktiga anorna. De nyrika har ingen respekt i adelns inneslutna värld.
Det finns en desperation och frenesi hos familjemedlemmarna som tar sig starkare och starkare uttryck. I början är de alla kvar i sina gamla mönster, mönster som har tärt för länge på dem men som de snart vågar gå runt. De riskerar att bli upptäckta, att synas i sömmarna och inte längre kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna över hur man ska vara. Den inneboende desperationen leder till allt mer desperata handlingar. Jan-Carl har efter att dissat sin älskarinna påbörjat en plan där han ska ligga med en prostituerad, en prostituerad som han i hans uppblåsta egos värld tror ska kunna rädda hans äktenskap. Louise plockar upp sina gamla modelldrömmar, börjar gå i utmanande kläder istället för de byråkratiska paltorna och börjar också hon träffa en annan. Julia tar ut de sexuella svängarna mer och mer, hennes många partners ska få henne att känna sig som den gudinna hon borde vara. Handlingarna stegras och stegras till ett slut som, även om det inte direkt är något ”closure”, kommer som en rening.
Claes De Faires roman är en berättartekniskt skicklig sådan som ständigt accelererar. Har har också en tydlig kärlek till sina karaktärer, han bryr sig om dem. Det märks, och gör stundtals romanen till en stark sådan. Språkligt tyckte jag först den var något torr, något journalistisk i sin prosa. Men han skapar också partier med ett målande bildspråk och snygga och fungerande referenser vilket gör att man förlåter det torra. Alla lyckliga familjer liknar varandra är en fin debut.
__________
Erik Göthlin
