Roman: Att vara med henne, är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Inlagd av Pelle Blohm Recension, Skönlitteratur måndag, januari 24th, 2011

Att vara med henne, är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Alex Schulman

Piratförlaget. 199 sidor. Utkommer 26 januari.

———

Alex Schulman är mannen för dagen. Han finns med överallt där det går att synas och höras. Alex är ytterligare en i raden av de där Stockholms-media-personligheterna som verkar ha svängdörr in i spotlighten så fort dom behöver den. Precis som författarna Martina Haag och Camilla Läckberg eller vem som helst ur familjen Wahlgren. Lägger dom av en rökare så sitter dom där i morgonsoffan och berättar om den.

Schulman sitter just nu i sofforna beroende på den bok han precis har släppt: Att vara med henne, är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Hans förra bok hette Skynda att älska och blev en stor succé. Lite av ”titta, han kan ju faktiskt skriva”. Och då inte bara elakheter, hån och ironier där han redan var en mästare. Alex Schulman är numer en respekterad skribent, författare och samhällsdebattör. En person som får lov att göra lite som han vill och komma undan med det.

I Att vara med henne … får vi följa Alex under ett år då han gick ifrån en smärtsam separation, till en ny relation och gåvan att få bli pappa för första gången. I en bok som jag tror ska ses som en roman men som mer känns som en lång rad med blogginlägg där allt börjar vid bardisken på restaurangen Sturehof i Stockholm och slutar på BB i Visby. Där emellan får vi vara med och dyka in i olika perioder av hans liv, olika situationer där Alex skarpa iakttagelseförmåga och känsla för pikanta detaljer triumferar.

Hans jakt på den vackra och populära Amanda Widell och senare den långa kärleksförklaringen dominerar förvisso boken som marknadsförs som just en kärleksroman. Men som knappast till fullo kan ses som en sådan då den spretar allt för mycket mot andra tankar och funderingar om vad livet handlar om.

Att Alex skriver bra är dock ett faktum, hans sätt att formulera sig lockar till fortsatt läsning. Jag drog igenom de tvåhundra sidorna på en eftermiddag och det har aldrig hänt förut. Det ska inte enbart ses som att jag tycker att boken är briljant på något sätt för det är en mycket lättläst bok. Men det finns bitar, partier, som är både roliga och riktigt skarpa.

Gillar Alex blick inifrån hans eget huvud där han skapar bilder av skeenden som man sällan pratar om men som man känner som en eldpil genom själen när man är med om dom. Känslan av att vara bortgjord, känslan av att vara på fel plats i fel sammanhang, känslan att vara rädd för att den man älskar ska lämna för att man inte är god nog för henne.

Jag har med andra ord behållning av boken medan jag läser den men kommer på mig själv med att dagen efter inte ägna texten en enda tanke. Vilket är ovanligt.

Att vara med henne … är som slutscenen i The Truman Show. Det var intressant så länge det varade. Sedan zappar man vidare till nästa kanal.

—

Pelle Blohm är kulturskribent och fotbollskrönikör