Bio Roxy: Vår dag skall komma
Film, Recension måndag, januari 17th, 2011Vår dag skall komma
Originaltitel: Notre jour viendra
Drama, Frankrike, 2010
Regi: Romain Gavras
I rollerna: Vincent Cassel, Olivier Barthelemy, Justine Lerooy, Vanessa Decat m.fl.
Längd: 90 minuter
Visas alla dagar kl.19.00 t.o.m 27/1 (Bio Roxy)
———
Romain Gavras, son till den franske filmmakaren Costa Gavras, kommer här med sin långfilmsdebut efter ett antal år som uppseendeväckande videoregissör. Mest känd är han för Justices Stress, om ett revolterande ungdomsgäng, och M.I.A´s Born Free i vilken rödhåriga unga män samlas ihop av militärer för att därefter avrättas. Den senare videon, som totalförbjöds på Youtube, känns som en kusin till denna långfilm var i Gavras fördjupar sin skildring av de rödhårigas liv.
Rémy (Olivier Barthelemy) är en rödlätt ung man som har svårt att finna sin plats i samhället. I skolan är han mobbad och i hemmet saknas empati för hans situation. Efter ett bråk med familjen flyr Rémy och stöter av en tillfällighet på Patrik (Vincent Cassel), en rödlätt misantrop till psykoterapeut. Trött på sina patienters förutsägbarhet tar sig Patrik an den arge Rémy och uppmuntrar honom till moraliskt förfall. Tillsammans ger de sig iväg på en resa genom Frankrike, mot Irland.
Vår dag skall komma är en välspelad roadmovie färgad av en cynism och ett stort missnöje med samhället. Gavras målar upp Frankrike som en metafor för ett fängelse där människor måste slåss och kämpa för att överhuvudtaget överleva. Djupa ämnen som rasism och idealism blottas men tillsammans med en portion av, välbehövd, svart humor.
Ju längre filmen lider desto mer tappar den tyvärr fokus och den svarta humorn får ge vika för översvallande allvar. Gavras vill gärna provocera men provokationerna känns ibland alltför påtvingade vilket bidrar till att filmen istället blir självupptagen och distanserad.
När filmen tappar takt och fokus finns dock alltid Vincent Cassels karismatiske karaktär att luta sig mot. Hans oförutsägbara Patrik stjäl showen gång på gång med sin bländande utstrålning. Den magnifike Cassel lyckas med bedriften att göra en osympatisk karaktär tilltalande, vilket han ska ha stort beröm för. Musiken, skriven utav Sébastien Akchoté, är hela tiden utmärkande utan att vara övertydlig. Andre Chemetoffs foto är snyggt på ett ruffigt sätt och hjälper till att suga in åskådaren i de vackra, men på något viss hopplösa, omgivningarna.
Romain Gavras regidebut övertygar inte till fullo men inger ändå hopp om en talang att hålla utkik efter.
—
Johnny Kickmaier är filmare och frilansskribent
Intressant med såna här filmer, lite svårförstådda, då får man tänka efter lite, det tycker jag om. Anledningen till att jag fattade intresse för denna är för att jag själv befinner mig i Nice Franska rivieran just nu och allt som har med Frankrike att göra blir för mig intressant! 🙂 Jag både jobbar och studerar på en skola så detta blir hjälp till bra material för mina artiklar! Din filmrecension fick i alla fall mig att vilja se filmen!!
Härligt! Vad roligt att min recension fick dig att vilja se filmen, det bästa smicker en recensent kan få 🙂