Roman: Den stygga flickans rackartyg
Recension, Skönlitteratur måndag, december 20th, 2010Den stygga flickans rackartyg
Mario Vargas Llosa
Översättare: Peter Landenius
Norstedts 326 sidor.
När den förälskade, men ständigt avvisade och lurade, peruanen Ricardo för trettionde gången kysser den stygga flickans händer, fingrar, örsnibbar, armar och kind samtidigt som han öser ut banala kärleksförklaringar, så håller jag på att gå upp i atomer av vrede.
Troligtvis är det för att jag själv är så långt ifrån den traditionella romantikern man kan vara. Jag är förvisso inte heller någon vurmare för det klassiska machoidealet men någon gräns måste det finnas för hur mycket man kan bli förödmjukad i kärlekens namn. Ricardos gräns går nästan vid självutplånandet.
Han möter sin livs kärlek i Lima(Miraflores) i Peru redan som barn. Den lilla chilenskan Lily, som senare blir Kamrat Arlette (gerillakrigaren), madame Robert Arnoux, Mrs Richardson och Kuriko. Genom årtionden korsas deras vägar via en rad rätt osannolika möten på platser över hela vår jord. Ricardo är den stillsamma med säte i Paris och som är nöjd med sitt inrutade liv som tolk och översättare åt bland annat UNESCO. Den mystiska stygga flickan som döljer sin bakgrund och lever i ständig förändring är den totala motsatsen som söker äventyr och rikedom. Ricardo gör allt för att glömma denna stygga flicka som ständigt återvänder för att röra om i Ricardos huvud.
Berättelsen är alltså en livslång kärlekshistoria. En brokig och plågsam sådan, den river och sliter ofta i dig tills du emellanåt verkligen känner denne Ricardos vanmakt. Andra gånger känns scenerna bara en aning upprepande. Jaha, nu igen. Liksom.
Llosa har byggt upp storyn kring sju kapitel som på sitt sätt är fristående från varandra när det kommer till kringkaraktärer, även om vissa av dom tittar in då och då på andra ställen. Huvudstoryn är den mellan de två i den nedbrytande kärleksaffären. För att bryta av lovestoryn slänger Llosa in historiska händelser, politiska och sociala, ifrån Peru med sin miltärkupp, Paris kulturella höjdpunkt i början av 60-talet, Swinging London något senare, Tokyo och Madrid plus några snabba inblickar i en rad andra platser där Ricardo är på tolkuppdrag via UNESCO. Det blir lite turistguide av det. Dessa partier kan kännas en aning kalla och byråkratiska i sin beskrivning med tanke på den hetta och smärta som finns i kärleksrelationen.
Kanske är det en tanke för att kyla av läsaren då och då.
At the end of the day, som britterna brukar säga, tycker jag ändå väldigt mycket om denna roman. Jag dras in i den, blir engagerad, arg och glad. Känner Ricardos hjärtslag och den stygga flickans rotlöshet och kamp mellan trygghet och frigörelse.
Ibland får jag en känsla av Paul Auster i språket. Det enkla ”men svåra” språket som på ett ytligt sätt känns så vardagligt berättat. Men som via enkelheten, ihop med de sköna, luriga och faktiskt rätt fantasifulla och osannolika vändningarna och mötena, skapar en vilja att bara läsa vidare utan avbrott för matintag eller sömn.
__________
Pelle Blohm är kulturskribent och fotbollskrönikör med egen blogg.
