Film: Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1

Inlagd av Tove Ekström Film, Recension söndag, november 21st, 2010

Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 1
Regi: David Yates
Medverkande: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Ralph Fiennes, Alan Rickman, Helen Bonham Carter, Robbie Coltrane, Brendan Gleeson, Imelda Staunton

Längd: 2tim 26 min

———

Dumbledore är död. Lord Voldemort, Mörkrets furste och dödsätarnas ledare, blir starkare för varje dag som går. The Daily Prophet, tidningen som läses av trollkarlar och häxor, är full av dödsannonser.

Det här är den näst sista filmen om Harry Potter och än så länge den mörkaste av dem alla. Effekterna är påkostade och ytan så välgjord att jag riktigt sitter och kuttrar. Det är snyggt. Det finns magi. Och tack och lov finns lojaliteten till boken kvar.

Kriget rasar för fullt i trolldomsvärlden. Harry Potter fyller 17 år. Men han kan inte återvända till sitt sjunde år på Hogwarts, skolan för häxkonster och trolldom. Istället påbörjar han, tillsammans med sina vänner Ron och Hermione, sökandet efter de återstående horrokruxerna; kraftfulla föremål vilka alla rymmer en sjundedel av Lord Voldemorts själ. Först när alla horrokruxer är förstörda kan Voldemort dödas.

Även om den här filmen berättar en komplicerad och djupt allvarlig historia sticker små bitar av humor fram lite varstans. Precis som genom hela berättelsen om Harry Potter är vänskap ett genomgående tema i den här filmen. Radcliffe, Grint och Watson gör kanske sina hittills bästa insatser som vännerna Harry, Ron och Hermione.

En noggrant gjord yta och den mörka mystiska känslan når tillsammans med den starka intrigen nästan episka höjder. Både magin och dess värld och de kusligt realistiska krafter som hotar den. Det enda jag saknar är modet att ta ut svängarna lite mer. Det är en svart och kraftfull historia. Den bör berättas med svärta och kraft. Hade det funnits en gnutta mer originalitet hade Part 1 kommit ännu längre. Men jag klagar inte. I nuläget är den ändå på gränsen till enastående.

The Deathly Hallows Part 1 känns och är oavslutad. När eftertexterna börjar rulla på bioduken och ljuset tänds kan man känna hur laddningen inför Part 2 lägger sig som ett surr i luften. I väntan på den stora upplösningen tänker jag se Part 1 igen.

—

Tove Ekström är student och frilansskribent.