Lyrik: Rilkes Duinoelegier

Inlagd av Sten Wistrand Lyrik, Recension torsdag, november 18th, 2010

Duinoelegier

Rainer Maria Rilke

Översättare: Camilla Hammarström

Bokförlaget Lejd. 80 sidor. Utkommer den 18 november 2010.

Bakgrunden är väl känd. Rainer Maria Rilke har en längre tids plågats av brist på inspiration. Han tror sig slut som diktare. Då inträffar det vidunderliga. Som gäst på slottet Duino – Rilke hade en sällsam förmåga att få aristokratin att öppna sina slott för honom – står han en blåsig januaridag 1912 vid stranden av Adriatiska havet. Plötsligt tar den poetiska musan honom i besittning och liksom talar genom honom i högstämda ordalag, dunkla men sällsamt vackra. Grunden för det som skulle komma att bli Duinoelegierna (Duineser Elegien) är lagd. Men skrivkramp och världskrig fördröjde arbetet och först 1921 kunde han fullborda diktcykeln. Den utkom 1923, ett år efter T. S. Eliots Det öde landet och James Joyces Odysseus.

I samlingens tio elegier skapar sig Rilke en egen mytologi med bl.a. änglar och älskande. Men associera för all del inte till knubbiga bokmärkesänglar eller leende skyddsänglar. Rilkes änglar är släkt med Gamla testamentets mäktiga och skrämmande varelser. Ängeln står i kontrast till människan liksom de odödliga står mot de dödliga, evigheten mot timligheten, det förblivande mot förgängelsen, konsten mot livet. Rilke sätter i spel det mänskliga drama som utspelar sig mellan polerna liv och död, skapelse och förintelse, fulländning och brist. Människan är dömd att gå under, och livet färgas av vetskapen om döden. Endast barnet, de unga döda, de älskande kan momentant upphäva tillvarons spricka genom att vara i sig själva som en sluten men av tiden dömd enhet. Poeten står fram som visionär och profet med makt att frammana det mysterium som låter oss ana och känna världens och tillvarons enhet bortom en sönderbruten och splittrad tid.

Den första att tolka elegierna till svenska var Arnold Ljungdahl (1951). Sedan följde Erik Lindegren (1967) vars översättning också blivit den helt tongivande. Nu kommer en tredje komplett tolkning, denna gång av Camilla Hammarström som i likhet med Ljungdahl och Lindegren själv är poet. I efterordet betygar hon främst Lindegren sin aktning men anser att hans version för en modern läsare kan framstå som något ålderdomlig och till en del präglad av den tyska ordföljden. Det kan stämma, men Hammarström är för den skull inte självklart mer lättläst. När det gäller korrekthet i detaljerna varierar översättarnas trohet. Hammarström följer originalet med ”snyftningens mörka lockrop” medan Lindegren något avviker med ”den mörka snyftningens lockrop”. Å andra sidan är Lindegrens ”mättad av världsrymd” i samklang med Rilke till skillnad från Hammarströms ordsammansättning ”världsrymdmättade”. Så här kan man naturligtvis fortsätta att granska de två versionerna, men jag kan inte säga att mina stickprov visar att den ena vore mer trogen originalet än den andra vad detaljerna anbelangar. Viktigare är vem som bäst förmedlar originalets diktion och rytm, det som gör texten till dikt.

Rilkes elegier är poesi med pretentioner. Han talar utifrån den romantiska och symbolistiska diktarrollen och han talar i högstämda och högspända ordalag – samtidigt som han kan vara nog så konkret i sina bilder. Det är ingalunda så att Hammarström försöker skyla över detta högtidliga tonfall. Hon räds inte de stora orden och hon försöker aldrig att trivialisera. Men det kan inte hjälpas att den här storslagna och visionära diktionen, den här höga stilen, passar Lindegren som stormen och månbelysta skyar passar ett upprört hav och hjärtats överdåd. Lindegren är också suverän när det gäller den fria men starkt rytmiska och flödande versen, medan Hammarström lätt blir mer prosaisk. Och det saknar inte betydelse för hur vi tar till oss denna poesi där så mycket av tjuskraften finns i musikaliteten.

Nu är det ju emellertid så att Lindegrens översättning endast går att köpa antikvariskt. Dessutom har den som värdesätter en inbunden och synnerligen smakfullt utformad volym anledning att se närmare på den nya utgåvan. Kanske kan också Hammarströms tolkningar få elegierna att öppna sig för den som trots allt finner Lindegrens version alltför retoriskt flyhänt och flott. Men jag vill ändå hävda att det fortfarande är den som bäst förmedlar Duinoelegiernas poetiska flykt och visionära kraft.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.