Roman: Mamma som Gud
Recension, Skönlitteratur tisdag, november 16th, 2010Gabriela Melinescu
Mamma som Gud
Brombergs förlag 281 sidor.
Ibland är det svårt att motstå historier där ramar bryts och berättelsen svämmar över alla bräddar. Historier som tycks framvaskade i stundens ingivelse. Som tvärnitar och gasar. Gör U-svängar och kanar av banan. Och är tillbaka på den. Opolerade. Som det icke-fiktiva. Som Livet.
I ”Mamma som Gud” av Gabriella Melinescu finns det där gränsöverskridande berättandet som ger sken av att vara okomplicerat. Nästan som uttänjda dagboksnoteringar eller utkast som lite på måfå sammanförts långt senare. Som att författaren sett ett gudomligt samband och utifrån detta börjat foga samman livets kantiga pussel.
Inledningsvis presenteras tre citat som alla appellerar på mamma. Ett av dem är ett judiskt ordspråk som lyder: ”Eftersom Gud inte kunde vara överallt/ skapade han Mamma.” I sin kombination av klokhet och näpenhet är det alldeles oemotståndligt. Och inte bara det. I och med att Mamma börjar med versal, jämställs hon per automatik med den andra storheten: Gud. Stor symbolik bara genom att välja stor eller liten bokstav.
Ungefär så ser romanen ut som helhet. Läggspelet börjar med att jaget ser en mamma som sitter och syr på en blus av borangic, det rumänska namnet på böndernas råsiden. Mamman är ännu flicka och händelsen utspelar sig i nutid i Stockholm. Mamman har dött och dottern som berättar om sin upplevelse, har under visst motstånd ärvt det slitna sidenplagget. Den döda mamman finns i Rumänien. Flickan är vuxen och har av kärlek flyttat till Sverige.
Blusen dyker sedan upp vid flera andra tillfällen och håller samman den vindlande berättelsen som startar i Rumänien någon gång efter andra världskrigets och slutar i Sverige i nutid.
Melinescus språk är sinnligt medryckande och fyllt av pregnanta liknelser och metaforer. Barndomens traumatiska separation från en sjuk moder och en far som tagit sitt liv, ställs mot separationen från hemlandet och Ceausescus hjärntvättande kommunistregim. En regim som förföljer och hotar romanens huvudperson år efter att hon lämnat landet.
Urmödrarna, den silkesmaskodlande mormodern, farmodern och modern utgör den grund varpå allt vilar. Så också romanbygget. Deras visdom och livskraft rinner som friskt vatten genom en annars delvis dämpad och sorgfylld barndoms- och ungdomstid.
Men mitt i sorgen spränger silkesfjärilens livscykel in och ger en glänsande bild av att livet är mer än det svarta. Som ett löfte om att det bortom allt finns något annat. Skirare och mer glänsande.
__________
Agneta Wistrand Rosendal är en del av kulturdelens redaktion.
