CD: Tre samtida violinkonserter
Recension, Skivor måndag, november 15th, 2010John Corigliano: The Red Violin, Phantasmagoria (Naxos)
Michael Ludwig (violin), Buffalo Philharmonic Orchestra, Joann Falletta (dirigent)
Tommie Haglund: Hymns to the Night, Röstens dotter, To the Sunset Breeze (Phono Suecia/Naxos)
Elizabeth Pitcairn (violin), Helsingborg Symphony Orchestra, Hannu Koivula (dirigent), m.fl.
Sally Beamish: Violin Concerto, Callisto, Symphony No. 1 (BIS/Naxos)
Anthony Marwood (violin), Royal Scottish National Orchestra, Martyn Brabbins (dirigent)
År 2000 fick den amerikanske tonsättaren John Corigliano en Oscar för filmmusiken till The Red Violin. Lite senare använde han materialet till en violinkonsert med samma namn – och nog glöder det om solostämman, inte minst som den spelas här av Michael Ludwig. Det är expressiv men melodiös musik som tonsättaren själv i skivkommentaren mycket träffande beskriver som ”en passionerad och romantisk essay”. Första satsen, en stor växande chaconne, framförs ibland som ett fristående verk men balanseras fint av de tre följande satserna med bl.a. ett smeksamt andante och en flödande och klangskarp final. Det här är en konsert i det stora formatet, men det är ingen risk att man förlorar intresset. Skivan rymmer också en lättsammare historia med drag av Bernstein, nämligen sviten Phantasmagoria ur Coriglianos opera The Ghosts of Versailles.
”Den röda violinen”, eller egentligen ”den röda Mendelssohn”, är ett smeknamn på en fiol tillverkad av Antonio Stradivari i Cremona år 1721. Den spelas idag av Elizabeth Pitcairn, och vill man höra hur den låter kan man införskaffa en skiva med musik av Tommie Haglund. Ja, det finns förstås all anledning att köpa skivan också för musiken. “My disc of the year without a doubt”, skriver den brittiske musikkritikern Nick Barnard på International Music Web och tillägger: Om det funnes någon rättvisa borde Haglund vara världsberömd och spelas jorden runt. Hymner till natten har undertiteln ”symfonisk dikt för violin och orkester”, men visst kan man också tala om verket som en konsert. I omfång och ambition kan den i Sverige nog bara jämföras med Allan Pettersons 2:a violinkonsert, och liksom denna är den gjuten i en enda sats. Men om Pettersson bjuder på en lång och krävande kamp för harmoni så rymmer Haglunds verk mer av kontemplation och höga rymder. Men här finns även en stark inre laddning och kraftfulla kulminationer. Hymner till natten kommer rimligen att räknas till ett av senare tids verkliga storverk inom svensk musik – och om titeln låter bekant beror det på att Haglund har lånat den från ett diktverk av den tyske romantikern Novalis. Den välfyllda skivan rymmer även Röstens dotter för två sopraner och sex instrumentalister samt To the Sunset Breeze för gitarr, harpa och stråkkvartett. Men det är för konserten man i första hand skall skaffa den.
Engelska Sally Beamish har varit ”composer in residence” hos Svenska Kammarorkestern i Örebro. Men här är det Royal Scottish National Orchestra under Martyn Brabbins som framför tre av hennes verk. Speciellt fastnar jag för violinkonserten med Anthony Marwood, kanske mest känd som en av medlemmarna i Florestan Trio, som solist. Han inte bara uruppförde verket utan ligger faktiskt också delvis bakom dess tillkomst genom att ha rekommenderat Beamish att läsa På västfronten intet nytt. Romanen blev nämligen en direkt inspirationskälla till konserten som inleds uttrycksfullt och behåller sin expressiva kraft även i de mer lågmälda partierna – om än något uttunnad i sista satsen. Även den mer pastorala flöjtkonserten, med Sharon Bezaly som solist, har litterär bakgrund. Sitt namn Callisto har den fått efter den nymf i den grekiska mytologin som slutligen blev till stjärnbilden Björnen. Skivan avslutas med Beamishs Symfoni nr 1, ett verk som i sin instrumentation har drag av den sene och lekfulle Nielsen men kanske mer lever på enskildheter än på helheten.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
