The Pacific: Mer än en välgjord djupdykning i Stilla havets krigshistoria

Inlagd av Kristoffer Pettersson Essä, Tv-serie fredag, november 12th, 2010

The Pacific

Tv-miniserie, USA 2010, HBO, Playtone, Dreamworks studios

Upphovsmän: Gary Goetzman, Tom Hanks, Steven Spielberg

Längd: 534 minuter

Serien kommer att visas på Svt under 2011 men finns att köpa på dvd och blu-ray från 10-11-02.

———

”Allegori – en berättelse eller avbildning som vill åskådliggöra något annat än det som konkret framställs”

– Svenska nationalencyklopedin

Steven Spielberg och Tom Hanks krigsepos The Pacific har precis haft svensk dvd- och blu-ray premiär. Precis som de båda herrarnas tidigare andra världskrigsproduktion Band of Brothers så är det den amerikanska betalkanalen HBO som är huvudfinansiär. Den här gången är det dock inte Europa som är slagfältet utan vi får följa amerikanska soldater i stillahavskampanjen efter att Japan anfallit Pearl Harbor. Precis som i Band of Brothers så är det krigsveteraners självupplevda historier som fungerar som bakgrund till serien. Budgeten uppgår till miljardbelopp och storslagen realism utlovas naturligtvis. Men trots de uppenbara likheterna med Band of Brothers så skiljer sig de båda serierna avsevärt åt. Istället för att fokusera på vänskap och starka lojalitetsband så är det istället den enskilda individen som står i fokus. Detta beror förmodligen på att kampanjen i Stilla havet var en helt annan än den i Europa och de amerikanska soldaterna som skickades dit ställdes inför en helt annan problematik. Soldaternas historier i The Pacific ger uttryck för detta och är betydligt mer individuella och något svårare att berätta. Serien har också fått blandad kritik och vissa tycker att The Pacific är svår och osammanhängande. Jag håller inte med om denna kritik, men tror att det är viktigt att se serien ur ett större filmhistoriskt perspektiv än att bara jämföra den med Band of Brothers. Det som är viktigt att förstå är hur Hollywood tidigare behandlat denna krigsepok och vad den historiskt symboliserar för den moderna åskådaren.

Att intresset för andra världskriget inte har svalnat är förståligt. Den nu mer än 60 år gamla konflikten var bokstavligen världsomfattande och totalt beräknas över 60 miljoner människor ha dött i samband med kriget. Ett trauma av denna typ saknar helt historiskt motstycke och det faller sig då också naturligt att den konstant gör sig påmind genom olika konstuttryck. I filmvärlden har produktioner gestaltande krigsperioden existerat lika länge som konflikten i sig. Förmodligen beror detta på den propagandapotential som många länders ledare ansåg att det fanns i bio-verksamheten. Film sågs exempelvis av både Josef Stalin och Adolf Hitler som viktiga massmediala instrument för att kollektivt forma sina undersåtar. När kriget var över blev det också en outsinlig källa att bygga fiktiva spänningsscenarion kring, även då också med insprängd propaganda. Med vetskapen om koncentrationsläger och folkmord så var det efter kriget också uppenbart vilka som var ogärningsmännen. Den amerikanska krigsmakten hyllades och invasionen i Europa ansågs helt befogad. Hollywood har sedan 1940-talet spottat ur sig en fantastisk mängd filmer med tyskbrytande skurkar och hedersvärda amerikanska hjältar. Betydligt mer sällsynt har däremot Hollywoods gestaltning av en annan del av andra världskrigskampanjen varit. Jag syftar då på den i Stilla havet. Det japanska överfallet på Pearl Harbor känner de flesta till. Även de två atombomber som släpptes över Hiroshima och Nagasaki finns inbränt i historieböckerna. Men vad som egentligen hände däremellan är inte riktigt lika folkligt etablerat. Kanske beror detta på att den japansk-amerikanska konflikten i Stilla havet kommit i naturlig skymundan av den betydligt större invasionen i Europa. Men kanske beror det också på att stillahavskrigshistorien är något känsligare att beröra. Att avsluta ett krig med att atombomba två städer med civil befolkning kan ju lätt framstå ganska illa. Men redan innan atombomberna fälldes fick den amerikanska propagandamaskinen kämpa stenhårt för att hålla opinionen på sin sida. Locket lades på och allmänheten skulle absolut inte ha insyn i hur krigsföringen sköttes. Viss information läckte dock ut och vittnade om fruktansvärda förhållanden och scenarion. Kanske är det därför amerikanska krigsfilmer som täcker stillahavskonflikten innehåller mer än bara vanlig krigsromantik.

Om vi ska ta några filmexempel så kan vi börja med Sand Pebbles av Robert Wise från 1966. Filmen blev kritikerrosad men är absolut ingen hjältehistoria utan berättar snarare om baksidorna med kolonialismen i Asien. Pansarbåten som filmen utspelar sig på blir som en allegori för den påtvingade västerländska klasstrukturen och för den amerikanska inblandningen i Vietnam. Även modernare filmer som beskriver konfliken i Stilla havet har en helt annan struktur än vanliga andra världskrigsfilmer. I The Thin Red Line av Terrence Malick från 1998 finns det närmast filosofiska antikrigsgrepp när filmen ställer vackra miljöbilder i kontrast mot krigets vansinne. Filmen blev också en smula kontroversiell när den hade premiär eftersom den visade hur amerikanska soldater bröt ut tänder ur döda japaner. Inga hjälteporträtt direkt. Senast var det Clint Eastwood som 2006 djupdök i konflikten med sina två filmer Flags of Our Fathers och Letters From Iwo Jima. Här berörde Eastwood hur slaget vid Iwo Jima utnyttjades ur en amerikansk propagandasynpunkt. Oavsett hur verkligheten såg ut så skulle den amerikanska mediemaskinen matas med hjältar. Sedan lät Eastwood oss se Iwo Jima-slagets fasor ur en ung japansk soldats ögon. Detta fiendehumaniserande grepp är inte heller direkt traditionellt för amerikansk krigsfilm. Kort och gott kan man sammanfatta denna typ av krigsfilmer som kritiska till både den amerikanska krigs- och propagandamaskinen. Istället för krigsromantik verkar söderhavskonflikten snarare användas när filmskapare vill problematisera och kritisera den amerikanska krigsföringen. Istället för att locka unga män att ta värvning vill de snarare avskräcka.

Man kan nu fråga sig om serien The Pacific också följer denna något kritiska filmtradition. Utan tvekan, skulle jag säga. Dels figurerade Steven Spielberg som producent till Clint Eastwoods Iwo-Jima filmer vilket förmodligen gav honom mersmak. Han och Tom Hanks ska dock redan under inspelningen till Band of Brothers ha kommit i kontakt med vittnesmål från Stilla havet som de inte riktigt kunde släppa. Dessa historier krävde att få berättas och utvecklades sedan till The Pacific. De historier som uppenbarligen bet sig kvar mest var de två biografierna With the Old Breed: At Peleliu and Okinawa av Eugene Sledge och Helmet for My Pillow Robert Leckie. Dessa två böcker fungerar också som The Pacifics ryggrad och författarna som de outtalade huvudpersonerna. Och det är inte direkt några muntra historier som återberättas. De båda soldaternas vittnesmål blir som ett bekräftande på att krig är ett centralstyrt vansinne. Man märker att den amerikanske propagandamaskinen hela tiden finns i bakgrunden och att exempelvis föra dagbok är strängt förbjudet. Vi får se hur soldaterna skeppas runt till olika öar utan att egentligen förstå varför. Vid ett tillfälle skärs de av från omvärlden och hunger och regn blir till större fiender än japanerna i sig. De japanska soldater de möter är också så annorlunda att de lika gärna skulle kunna komma från en annan planet. De får lära sig att japanerna ofta anser att självmord ett bättre alternativ än att hissa vit flagg vilket leder till fruktansvärda masslakter. De öar som taktiskt ska intas är också ofta bebodda av japanska familjer vilka är helt övertygade att de amerikanska soldaterna kommer att äta upp dem. Ofta blir de unga amerikanska soldaternas kamp snarast meningslösa försök att hindra de civila från att ta livet av sig. Civilbefolkningen spränger sig själv och sina barn i luften eller kastar sig utför klippor. Vi får följa hur vissa soldater blir vansinniga när misären och poänglösheten i krigandet blir för mycket, vilket man helt klart har full förståelse för. Eftersom serien gång på gång byter huvudperson, ger den ett något mer splittrat intryck än hos föregångaren Band of Brothers. Istället för att följa ett kompani soldater har karaktärerna i The Pacific mycket lite att göra med varandra. Soldaterna är ensamma och utlämnade. Ära och hjältemod känns oerhört avlägset. Istället är det meningslösheten med krig som dominerar soldaternas berättelser.

Sammanfattningsvis så kan man säga att The Pacific beskriver en mycket tragisk och komplicerad konflikt som kunde ha skötts bättre. Är det då en slump att The Pacific kommer nu när kritiken haglar över det amerikanska beteendet i Mellanöstern? Förmodligen inte. Jag tror att precis som i tidigare filmer så används stillahavskonflikten för att med hjälp av verklighetsbaserade exempel visa att krig inte alltid är ett bra alternativ. Priset kan i vassa fall vara för högt. Även om japanernas expansion i Asien på många sätt liknade nazisternas så hade de en helt annan kulturell och ekonomisk utgångspunkt. Den västerländska kolonialpolitiken anses exempelvis som anledningen till att Japan började invadera kringliggande länder i jakt på råvaror. Detta fanns visualiserat i Sand Pebbles från 1966 men går även att koppla till moderna oljeintressen i Mellanöstern. Och visst fanns det en anledning till varför Clint Eastwood hanterade propaganda och försökte humanisera fienden i Flags of Our Fathers och Letters From Iwo Jima. När dessa filmer kom var det istället Irakkriget som propagandamaskinen försökte rättfärdiga och Islam som var den stora fienden. Det är därför omöjligt att inte se The Pacific som en allegorisk uppmaning till den moderna åskådaren. En uppmaning att inte svälja allt som makthavarna matar oss med och tänka till en extra gång innan vi drar ut i krig. För priset kan vara oerhört högt. Man ska också naturligtvis uppmärksamma varför herrarna bakom The Pacific valt att lyfta fram de scenarion som serien innehåller. Även de kan ha en politisk åsikt som de vill övertyga oss om. Man får helt enkelt aldrig sluta vara källkritisk.

På grund av The Pacifics mörka innehåll är serien ganska svårsmält och svårare att greppa än sin föregångare Band of Brothers. Den är dock minst lika välgjord och har nog ännu fler otäcka krigsscener. Att den inte är lika enkelt berättad och gång på gång byter huvudperson kommer nog att avskräcka vissa. Jag rekommenderar dock alla att se The Pacific, speciellt om man tyckte om Band of Brothers. Det är nämligen en väldigt gedigen tv-serie och en intressant rekonstruktion av en tankvärd del av krigshistorien. En gång i tiden ansåg jag att tv-serier endast var ett sämre komplement till spelfilmer. Fantastiska HBO-produktioner som The Sopranos, The Wire, och Band of Brothers har för alltid fått mig att omvärdera denna inställning. The Pacific har naturligtvis en given plats i min filmsamling bredvid dessa serier.

—

Kristoffer Pettersson är filmkritiker, filmbloggare och frilansande skribent.