CD: Misanthropian
Recension, Skivor onsdag, november 10th, 2010A Torture of Your Own Design
Misanthropian
Supernova Records
Många kanske tycker att huvudstadsensemblen Misanthropian låter som Cannibal Corpse, Behemoth och andra band som serverar sin metalbiff blodig och saftig. Jag kan inte säga att jag inte förstår vad de menar, men jag har aldrig varit med om att ett death metal-band har varit så catchiga. Öppningsriffet till Into This Life har grävt sig ett litet hål i min hjärna och ärrat den för gott. Det är det som gör A Torture of Your Own Design så minnesvärd. Det är inte många band som fixar att ha både mangel och melodi i åtanke när de skriver tuffa låtar.
Den arga sångaren som bär namnet Daniel Lundh skriver absolut inte texter som handlar om regnbågar och en fin dag vid stranden. Nejdå, här snackar vi masochism, rinnande blod och manipulation. Vi lär inte få höra Misanthropian på Absolute Kidz-samlingarna, det kan jag garantera.
Sorgligt nog, så var inte den andra hälften av plattan lika minnesvärd som den första. Det skapas ett stort hål i skivan, som visserligen innehåller galna riff och sjuka blast-beats, men det bildas aldrig någon magi. Om någon skulle be mig nynna en bit av sjätte låten, Pure Self, skulle jag se ut som ett gigantiskt frågetecken. I vissa stunder låter det som att deras huvud-influens är en gammal torktumlare. Men bättre tider är på väg. Det tidigare nämnda hålet som uppstår försvinner snabbt, när näst sista låten Sado-Consumism marscherar in och bär death metal-flaggan högt och stolt.
Både gitarrerna och trummorna leverear en hastighet på minst 300 km per minut, och det är imponerande att alla medlemmar fortfarande har några lemmar kvar efter att ha spelat in den här samlingen av rent hat. Misanthropian kan vara ett utav Sveriges argaste band. Någonsin.
—
John Jonsén är student och frilansskribent.
