CD: Jazz från ECM
Recension, Skivor onsdag, november 10th, 2010Anat Fort Trio: And if (ECM/Naxos)
Charles Lloyd Quartet: Mirror (ECM/Naxos)
Norma Winstone: Stories Yet to Tell (ECM/Naxos)
Nik Bärtsch’s Ronin: Llyrìa (ECM/Naxos)
På sin förra cd, A long story, framträdde den israeliska jazzpianisten Anat Fort som en minimalistisk och sparsmakad musiker, kanske lite väl introvert. Då medverkade bl.a. hennes mentor Paul Motian på slagverk. När hon nu tre år senare återkommer med And if har hon mjukat upp spelet och blivit mer melodiös och klangligt smekfull, mer varierad och välkomnande. Motian är denna gång bara andligt närvarande i form av en låttitel, men man behöver inte sakna honom. Fort backas nämligen upp alldeles strålande av Roland Schneider på trummor och, inte minst, av Gary Wang på bas. Deras samspel i t.ex. ”Minnesota” kan göra vem som helst leende lycklig. Den här skivan går bara inte att motstå.
Charles Lloyd, nu 72 år, återanvänder på Mirror en del material från tidigare skivor. Men tro inte att han upprepar sig. Med nya partners som pianisten Jason Moran, basisten Reuben Rogers och trummisen Eric Harland får musiken också en annan prägel än med Bobo Stenson, John Abercrombie, Larry Grenadier och andra ärrade Lloyd-veteraner. Moran är t.ex. kantigare och mer Monk-inspirerad än den subtile Stenson. Jag kan tycka att de äldre versionerna har en större emotionell kraft, men de nya är lika övertygande på sitt sätt. Moran, Rogers och Harland möter den lyriske Lloyd med mer traditionellt amerikanskt jazzgung, och resultatet är hur bra som helst.
Norma Winstone har varit verksam sedan slutet av 60-talet och kallas ibland för en brittisk jazzikon. Men enligt titeln på senaste albumet finns det Stories Yet To Tell. Så bra. Hon har framträtt i alla möjliga sammanhang, men på ECM gäller det lilla formatet. Det passar henne utmärkt. Winstone har en känslig röst som aldrig gör sig till eller konstrar utan talar till oss intimt och liksom i förtroende. Albumet Somewhere Called Home blev 1987 en stor framgång, och hon behöll konceptet på Distances 2008, även om pianisten John Taylor och saxofonisten/klarinettisten Tony Coe bytts ut mot Glauco Venier och Klaus Gesing, där inte minst den senares basklarinett gav musiken en speciell klang. Det är samma trio som nu återvänder för att berätta nya historier. Winstone svarar själv för texterna, och melodierna är ofta enkla och finstämda, någon gång kanske med en dragning åt det lite söta. Det här är visor i jazzton, eller jazz i viston, som jag gärna försjunker i när höstmörkret faller.
Schweizaren Nik Bärtsch’s Ronin beskriver sin experimentella jazz som ”zen-funk”. Llyria är deras tredje cd för ECM och den som hört de tidigare, Stoa och Holon, kommer att känna igen sig. Med ”ronin” (en samuraj som hamnat snett) och ”zen” tycks de vilja peka ut sig själva som outsiders med intresse för rituell japansk musik. Men de små upprepade rytmiska figurerna har också drag av Steve Reich och kanske något slags sofistikerad techno. Först är jag lite tveksam, men musiken växer. Det som först kunde uppfattas som tjatigt visar sig ha en suggestiv kraft som på något sätt tar över min egen puls.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
