Psykologen går på MF DOOM

Inlagd av Michael Horvath Krönika måndag, november 8th, 2010

Hornstull Strand Etablissemang, 2010-11-07

———

I sällskap med en skolpsykolog tar jag mig till vad som kan liknas vid en vuxen fritidsgård. Ett pingisbord, några soffor, en scen, och massor av Red Stripe.

MF DOOM är en karaktär som spelas av Daniel Dumile, tidigare medlem i beryktade livebandet KMD. Nu för tiden handlar hans akt mer om persona, beats, och en drift med hiphopens cykler av trender, som han sett komma och gå många gånger, än om levande musik. Men det gör honom inte mindre värd att se.

Det första vi får veta av en av arrangörerna är att DOOM inte vill ha blixtar från kameror, eftersom han har ”psykiska problem”. Kamerablixtar kan få honom att avbryta en spelning.  Skolpsykologen och jag börjar genast spekulera. Vad, mer konkret, handlar det om för ”psykiska problem”? Rubriceringen är så bred och vagt definierad, att den skulle kunna beskriva vilken människa som helst. Det verkar i alla fall inte handla om blyghet (jo, det är ett ”psykiskt problem” i vissa delar av USA).

Kanske har han en negativ kroppsuppfattning? Att alltid vara maskerad talar delvis för denna hypotes, liksom textrader som ”he wears a mask just in case his face show”, och ”he wears a mask just to cover his raw flesh, a rather ugly brother with flows that’s gorgeous”.

Vad är egentligen flow? Mihalyi Csikszentmihalyi har gjort en karriär inom psykologi på just detta begrepp. Flow är enligt Csikszentmihalyi en känsla av sammansmältning mellan individen och aktiviteten, där rum och tid upplöses. Problem som inte är direkt relevanta för situationen glöms bort. Man har kul, glömmer bort tiden, och presterar bra. Detta verkar uppstå i situationer som ställer vissa krav, och där individen har vissa färdigheter för att leva upp till kraven. Flow leder ofta till hög motivation, och till utvecklandet av färdigheter. Det är, med andra ord, det perfekta verktyget på en fritidsgård, och på en hiphop-konsert.

För att uppnå flow inom hiphop måste man troligtvis ha väl fungerande verbalt flöde. Bra texter bygger på en kombination av verbal kreativitet, unika personliga erfarenheter, musikalitet (att kunna göra rytmik och melodi av orden). Ett underhållande scenframträdande kräver dessutom liknande färdigheter som för skådespelare eller komiker, sociala och karismatiska egenskaper. Om de existerar inom personen, eller i situationen kan diskuteras. Efter en timslång väntan har publiken en ganska hög nivå av ”effort justification” – dvs. eftersom de gjort en hög investering, i pengar och väntetid, måste de intala sig att det de ser är något väldigt speciellt. Situationen innan ridån dras undan kan bidra lika mycket till att skapa karisma, som artistens personlighet.

Min poäng är att normala processer, som flow, inlärning, ett väl fungerande nervsystem, och ett gott självförtroende, kan förklara det mesta av MF DOOMs storhet. Det behövs ingen diagnos, ingen teori om det avvikande, (trots att han avviker kraftigt). Min vän skolpsykologen säger dock: ”Han lägger varje ord enligt en mekanisk exakthet. Jag vill sätta en aspergerdiagnos, men vet att jag inte får”. Nej, det får han inte. Dels för att hans yrkesetik ställer helt andra krav på inhämtande av uppgifter innan en diagnos kan sättas. Dels för att det här är en av de bästa akterna jag sett. Det innebär inget problem, vare sig för individen eller för samhället, och kan därför inte ingå i diagnosmanualen.

—

Michael Horvath är psykologistudent, poet och politiker, och driver bloggen Hjälp mot självhjälp.