Länsteatern: Ekonomisk krasch i rikt drama
Reportage tisdag, november 2nd, 2010På lördag, den 6 november, har Örebro Länsteater premiär på Dritëro Kasapis uppsättning av succépjäsen ”Enron” av Lucy Prebble. En ung brittisk dramatiker som slagit igenom med sceniskt dunder och brak. Enron är hennes andra pjäs och hade premiär förra året i England.
-Hur tjänar Enron sina pengar?
Den frågan ställde den amerikanska journalisten Bethany McLean 2001 till bolagsledningen i den nya ekonomins drömföretag, energijätten Enron med säte i Houston. USA:s sjunde största företag med en karismatisk för att inte säga messiansk företagsledning som brölande av entusiasm gav intryck av att ha hittat nyckeln till att tjäna pengar på ett roligare sätt än att hålla på och böka omkring och producera och frakta och sälja påtagliga produkter i tingens fyrkantiga och smutsiga värld. Aktiekurserna var skyhöga. Enron tycktes inte kunna göra några misstag och var börsens älskling.
Men företagsledningen kunde inte svara på denna enkla fråga. Naturligtvis hade flera analytiker undrat över förhållandet mellan börskurs och intäkter. Enron var ogenomskinligt för analys utifrån. Koncernen var som en svart låda, som en analytiker uttryckte det. Men ingen utanför hade dittills vågat hoppa upp på triumfvagnen och ställa kritiska frågor – och kräva svar. Sådant gör man inte när alla tjänar pengar. Och att uppträda som whistleblower ger inga meritpoäng någonstans. Några modiga anställda gjorde försök att göra sina tvivel hörda.
I mars 2001 publicerade affärstidningen Fortune Bethany McLeans artikel om Enron under rubriken ”Är Enron övervärderat?” Det är en intressant genomgång av energikoncernen just när den står i begrepp att kasta sig in bredbandsvärlden. Av artikeln framgår att det finns många frågetecken kring och förundran över denna gåtfulla energijätte vars ekonomi verkar leva sitt eget liv. Men slutligen är det en fråga om förtroende. Det hade Encom ända tills allt föll samman i konkursen senare under året. Kejsaren visade sig inte bara vara naken utan också kriminell …
Enron var övervärderat och manipulationer av bokföringen hörde till ordningen för dagen och det kritiska läget hölls dolt under ett moln av lögnaktig information. Året därpå, 2002, rasande det ännu större amerikanske företaget Worldcom samman i ytterligare en skandalkonkurs. Båda konkurserna är så stora och har avsatt så mycket litteratur, film och konspirationsteorier att det är svårt att överblicka dem och inse alla konsekvenserna. Inte minst för företagets anställda och deras pensioner.
Men i backspegeln står det alldeles klart att där finns många tecken som pekar framåt mot den nuvarande finanskrisen. Få upptäckte dem tidigt. Som sättet att göra affärer med finansiella instrument som är så abstrakta och komplicerade att det är svårt att förstå vad som säljs. Också för aktörerna och specialisterna verkar det. Fritt fram att bokföra vinster som bygger på hypotetiska framtida värden. Ett redovisningsmetod som spelade en roll i den svenska Skandiaskandalen i slutet av 90-talet. Macho-kulturen löper som en testosteronstinn sträng genom alla riskabla affärer. Och överallt hörs från företagstopparna det ekonomiska tungomålstalandet. Det har förts vidare i stort sett okritiskt av den ekonomiska journalistiken som envisas med att använda banktjänstemän och finansfolk som opartiska experter.
Megakonkurserna och finanskrisen har aktualiserat ett annat problem. Det går inte att lita på vare sig revisionsfirmor eller kreditvärderingsinstitut längre. Fast den insikten verkar inte ha avsatt några spår i den ekonomiska journalistiken. Enrons vd Jeff Skilling och styrelseordförande Kenneth Lay har fått bära hundhuvudet för kraschen och alla bedrägerier och manipulationer. Fast det vi kanske i själva verket ser är en tidsanda som kraschar och där flera maktcentra har ett ansvar. Lay avled 2006 och är borta ur bilden. Skilling avtjänar ett 24-årigt fängelsestraff men försöker med viss framgång rentvå sig i nya rättegångar.
De båda är centrala gestalter i Lucy Prebbles pjäs som beskrivs som en ekonomisk thriller i broadwaykostym. Handlingen är delvis dokumentär och förvisso fartigt och underhållande förpackad med sång- och dansinslag.
Men ”Enron” är så mycket mer. En tragedi av grekiska proportioner, sa teaterchefen Måns Lagerlöf vid pressvisningen. Under ytan är den ett spel om våra tillkortakommanden, cynism, naivitet och tro. Dödssynderna girighet och avund tar också mänsklig gestalt. Outslitliga och aldrig inaktuella.
Gordon Gekko går igen på vita duken efter åtta år i fängelse. Den nuvarande finanskrisen är inte den sista. Det gör ”Enron” till en oerhört viktig samtida pjäs med tidlös mänsklig klangbotten.
—
Dixie Ericson är en del av Kulturdelens redaktion.
Fotnot: En intervju med Isabelle Moreau kommer snart att finnas att läsa på Kulturdelen.
Foton: Länsteatern
—
Länk till Fortunes artikel.
Enron
Av: Lucy Prebble
Regi: Dritëro Kasapi
I rollerna:
Anders Hambraeus, Bengt C W Carlsson, Hans Christian Thulin, Isabelle Moreau, Ismail Rehzin Azad, Jonas Kruse. Linus Lindman, Malin Berg.
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostymer: Annika Nieminen Bromberg
Koreografi: Bernard Cauchard