Erica Jong fortfarande aktuell

Inlagd av Agneta Hagerud Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 20th, 2010

Rädd att flyga
Erica Jong
Översättare: Annika Preis
Norstedts. 405 s.

———-

Tidig höst och Erica Jongs namn är på allas läppar. Hon är med i tv-program, det skrivs artiklar om henne och hon medverkar på bokmässan i Göteborg. Anledningen är att hennes nya bok, Förföra demonen, ges ut på svenska. I samma veva passar Norstedts förlag på att ge ut Rädd att flyga, men förord av Maria Sveland och efterord av författaren själv.

Med förvåning läser jag att Jong skrivit tjugo böcker under de senaste fyra årtiondena. Ett flertal av dem är översatta till svenska. Att det gått mig förbi beror nog mer på att jag var lite för ung när Rädd att flyga gavs ut för att fastna för författaren och vilja läsa mer, än på att hon inte uppmärksammats i lika hög grad efter sin första, omtalade roman. Eller beror det kanske på att hennes senare alster inte rört om i samhällsdebatten på samma sätt som beskrivningen av Isadora Wings liv gjorde? Från hennes liv kommer begreppet det knapplösa knullet som fortfarande lever kvar, om än något halvsovande.

I efterordet till den svenska utgåvan skriver Jong att hon skrev boken ”med en blandning av jubel och panik”. Två år tidigare hade hon debuterat med diktsamlingen Fruits & Vegetables, som följts av ännu en diktsamling. Hon hade därefter blivit uppmuntrad av sin förläggare att skriva en roman, där hennes kvinnliga röst skulle vara den samma som i hennes dikter. När romanen kom ut, blev recensenterna antingen chockerade över att en kvinna kunde föra sin talan på det viset eller otroligt entusiastiska. Den blev en bästsäljare över hela världen och utnämnd till feministbibel. Maria Sveland skriver i förordet att boken handlar om en kvinna som vill ”äga sin egen själ” och inte be om ursäkt för det. I efterordet skriver Jong att hon och Isadora blivit både omfamnade och ”bannlysta och brända”, men de har blivit lästa, vilket får henne att känna stor tacksamhet.

Vad handlar boken om då? Ja, handlingen kretsar kring den existentiella frågan att välja friheten eller tryggheten, att våga tappa fotfästet eller att klamra sig kvar. Det mesta av handlingen utspelar sig under en kongress för psykoanalytiker, där huvudpersonen Isadora närvarar i sällskap med sin man. Här dyker funderingarna kring det knapplösa knullet upp, ett möte utan underliggande motiv där parterna möts på samma villkor. Isadora slits mellan det trygga men tråkiga äktenskapet med Bennett och med sin häftigt uppblossade förälskelse till Adrian. Hon väljer att ge sig av på en resa i Europa med Adrian. Under resans gång stöts och blöts hennes tankar om sin uppväxt och sitt liv, om kvinnans sexualitet och kärlekens villkor. Till slut lämnas hon ensam på att hotell i Paris, när Adrian väljer bort henne till förmån för sin familj.

Vid ett flertal tillfällen under läsandets gång skrattar jag högt. Det finns ett driv och en dråplighet i texten som gör mig full i skratt, där språket är målande och uttrycksfullt. Ändå infinner sig en viss läströtthet framåt mitten av boken. Hennes historier med olika män, den ena galnare eller speciellare än den andre, får mig att släppa fokus. Det blir för mycket, helt enkelt. Som tur är fortsätter jag läsningen, för när jag närmar mig slutet förstår jag varför dessa beskrivningar är med. När Isadora sitter ensam på hotellrummet, övergiven av Adrian som lockat henne med löften om frihet och obundenhet och sen själv valt att återvända till sina barn, börjar hon läsa sina anteckningar sen fyra år tillbaka. Hon inser då att det viktigaste är att få ”äga sin egen själ”, att den när allt kommer omkring är det enda man har. Nu vågar hon se sina rädslor i ögonen och ägna sig åt det hon vill; att skriva.

Efter läsningen av Rädd att flyga är jag förvånad över att debatten handlat så mycket om kvinnlig sexualitet, om det knapplösa knullet och om alla de historier om män som flyter genom berättelsen. Det är, enligt min mening, inte där fokus ligger. Nej, det betydelsefulla som boken förmedlar är vikten av att vara sann mot sig själv, att som kvinna våga och kräva att få leva efter sin egen kompassriktning. Den som missat det budskapet har nog fastnat i detaljer som kan vara nog så smaskiga, men enbart tjäna som enstaka pappersark av ett mycket större blädderblock.

Förföra demonen: att skriva för livet
Erica Jong
Översättare: Annika Preis
Norstedts. 221 s.

———–

I inledningen av Förföra demonen skriver Erica Jong om att Rädd att flyga har förföljt henne genom hela hennes författarskap. Hon avsvär sig inte debutromanen på något sätt, tvärtom så är hon stolt över den, men hon påpekar på att hon var mycket ung när hon skrev den. När hon nu skriver boken om sitt liv och om sitt skrivande, vill hon berätta hur hon burit sig åt att fortsätta skriva genom åren, trots att debutromanen växt så att den fördunklat allt annat hon gjort.

Boken består av en inledning, fyra essäer och ett kort efterord. Alla behandlar de skrivandets villkor, både ur Jongs personliga perspektiv och ur ett övergripande kvinnligt författarperspektiv. På femtiotalet i USA fanns inga uppenbara kvinnliga förebilder för den som ville bli författare, av den enkla anledningen att de kvinnliga författarna inte fanns med i kursplanerna. Poesin var, enligt Jong, en herrklubb, innan Sylvia Plath kom och bröt mark. Tyvärr blev Plath en av flera kvinnliga poeter som avslutade sina liv i förtid, vilket upprörde Jong. Hon ville förändra villkoren, så att kvinnor skulle kunna både skriva ärligt och leva ut sin egen sexualitet utan att behöva straffa sig själva. I Rädd att flyga ville hon ”blotta fantasierna”, och hon menar att ”lust föder poesi”, att heta känslor är nödvändiga för skapandet.

Jong skriver också om kopplingen mellan kreativitet och beroende. Hon berättar om både sitt eget och sin dotters alkoholmissbruk (hennes dotter är också författare). Hon menar att tillfredsställelsen som skapandet ger, när man gör det man är ämnad att göra, föder en önskan att förlänga det tillståndet, och det är där missbruket kommer in. Alkohol är en kraft som kanske fungerar ett tag men som sen slår tillbaka.

De två sista essäerna handlar om behovet att skriva, att leva ut en fantasi som både läsare och författare kan mötas i och om modet som krävs för att skriva med sin egen röst. Om man bara tror på och vågar skriva efter den rösten kan vad som helst hända, enligt Jong. Att skriva innebär att ha makten över dem man skriver om. Om man inte står ut med verkligheten kan man i alla fall hitta på historier om den.

Boken slutar med att Jong leker med sitt barnbarn, som är förtjust i att sätta ord på saker och ting. Hon konstaterar att kärleken till ordet nog lever vidare, att berättandet inte tar slut.

Som helhet är Förföra demonen en mycket intressant bok. Jag har strukit under, ritat stora utropstecken och nickat förnöjt under läsningen. Teorierna om skapandets villkor kontra familjebildning och könstillhörighet känns aktuellt än i dag, trots att vi kommit långt från Isadora Wings liv i Rädd att flyga. Min invändning är beskrivningarna av männen i författarens liv. Det blir helt enkelt lite tjatigt. Jag förstår att det ska bidra till helhetsintrycket, men jag blir bara uttråkad. Ändå känns den invändningen som en parentes i det stora hela.

Agneta Hagerud är fil mag i litteraturvetenskap och lärare i svenska.