Örebro Filmfest: Tales From the Script
Recension torsdag, oktober 14th, 2010Örebro Filmfest visade som näst sista film den amerikanska dokumentären Tales from the Script från 2009. Filmen är regisserad av Peter Hanson och är ett montage av intervjusekvenser, sammanfogade i en tematisk struktur, med mer och mindre kända amerikanska manusförfattare såsom John Carpenter, Guinevere Turner, Antwone Fisher och William Goldman. En film som låter manusförfattare komma till tals om sin egen status i det ekonomiska maskineriet som kallas Hollywood passar utmärkt in under festivalens tema, som är just manus, och med tanke på de senaste årens konflikter och strejker i denna industri har den potentiellt en stor intressefaktor. Tyvärr är det inte fallet.
I Robert Altmans The Player från 1992 satiriseras ett Hollywood som befolkas av maktfullkomliga producenter och studiochefer som trycker ner och helst av allt vill göra sig av med alla manusförfattare. Detta uttrycks kanske bäst av karaktären Larry Levy (Peter Gallagher), som under ett ledningsmöte argumenterar för att de (studion) skulle spara mycket pengar om de istället hittade på berättelser själva, varefter han visar hur lätt tidningsartiklar kan omvandlas till bra manusidéer. Själva skrivandet ses som irrelevant. Att manusförfattandet inte uppskattas av övriga aktörer i Hollywood är något som Tales from the Script uppehåller sig vid. Manusförfattare efter manusförfattare får säga sitt om hur svåra villkor de arbetar under, hur brutal branschen är och hur deras konst blir lidande när agenter, producenter, regissörer och stjärnor hela tiden motarbetar dem. Det blir snabbt tydligt att Tales from the Script är en skildring av industrin och inte av själva skrivandet och även om framgångar då och då framhävs i personliga och ibland humoristiska anekdoter är det ändå en mycket negativ bild som målas upp.
Stilistiskt utgörs Tales from the Script av en kavalkad av talking heads och trots att Hanson har fogat in diverse reflexiva filmklipp (dock ej från The Player) för att bryta flödet av anekdoter då och då blir man som åskådare snabbt trött på enformigheten som lyser igenom i både form och innehåll. Filmen kan bara beskrivas som endimensionell, vilket är synd för många av de poänger som den försöker göra tror jag hade hjälpts av en mer nyanserad argumentation där flera aktörer hade fått komma till tals. I slutänden är det här en film av manusförfattare, om manusförfattare, för manusförfattare.
—
Johan Nilsson är doktorand i filmvetenskap vid Örebro universitet.
