Roman: Blodets meridian

Inlagd av Måna N Berger Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 7th, 2010

Blodets meridian
Cormac McCarthy
Översättning av Ulf Gyllenhak
Albert Bonniers förlag. 416 s. Utkommer 8 oktober.

———-

För en bredare allmänhet är Nobelpristippade Cormac McCarthy känd som författare till de böcker som legat till grund för filmerna ”Vägen” och Coenbrödernas ”No country for old men”. Om han får priset faller väl det slitna argumentet att Nobelpriskommittén valt en författare som ingen hört talas om.

Därmed inte sagt att han skulle ha lagt två tankstreck i kors för att vara populär.

Cormac McCarthys författarskap är rått och hänsynslöst. Hans människosyn är djupt pessimistisk. Ingen behöver känna sig hemma i hans miljöer men envar borde, åtminstone till viss del, känna igen sig själv någonstans. Civilisationskritiken är frätande. Den gamla kampen mellan gott och ont pågår, men hos honom är utgången på förhand given. Godheten, i den mån sådan existerar, bär inte vapnen. Om någon benådas sker det av en slump och det oundvikliga är bara tillfälligt uppskjutet.

Ändå hittar man på något sätt, mellan våldseruptionerna, en trött, desillusionerad kärlek till människan, i all hennes svaghet och fördärv.

”Blodets meridian”, som först utkom 1985, har kallats den ”slutgiltiga västernromanen”. Den utspelar sig i mitten av artonhundratalet och handlar om en vinddriven trasarmé av legosoldater, prisjägare som anförda av fullblodspsykopaten John Joel Clanton drar fram genom gränstrakterna mellan USA och Mexico med uppdrag att spåra upp, döda och skalpera krigförande apacheindianer. För skalperna utkvitterar de sedan sin lön hos myndigheterna – och super sig redlösa några dagar, terroriserande den stad som hälsat dem som hjältar. Uppdraget saknar från början moralisk förankring och gruppen urartar helt logiskt till ett rövarband som överfaller intet ont anande byar och mördar urskillningslöst, män kvinnor och barn, unga och gamla, och skalperar samtliga. Men satt i sitt tidsmässiga och historiska sammanhang, kan man se att gränsen mellan offer och förövare är diffus. Männen i Clantons gäng är på sitt sätt också offer. De är utnyttjade verktyg, chanslösa i det långa loppet.

Romanen uppges bland annat bygga på en memoarbok av Samuel Chamberlain, en man som ska ha ridit med Clanton. I Cormac McCarthys tappning blir den i sig vidriga berättelsen en helvetesskildring av apokalyptiska mått, ställd mot ett landskap som är lika obarmhärtigt som de människor som genomkorsar det. Naturbeskrivningarna tar andan ur läsaren med sin svindlande skönhet. Där utbreder sig jorden som ett sovande urtidsdjur, oberört av de små krypens framfart på dess eroderade hud, ett tidlöst, grymt och mäktigt landskap under en naken himmel. McCarthy spelar med ljus och mörker, låter ökensolen bränna sönder männen och månskenet kasta deras långa skuggor över vulkanisk mark. Det är hänförande, skrämmande vackert i kontrast till de makabra händelser som utspelas.

Landet självt har en huvudroll i berättelsen. Kollektivet mänskligheten är en annan viktig psykologisk huvudrollsinnehavare. En och en förblir de män som tagit värvning, trashankar, kriminella, utslagna individer, anonyma in i döden. Men det finns ett par undantag. Där är den som kallas ynglingen, en ensam tonåring, knappt mer än ett barn, namnlös, analfabet och instinktivt våldsbenägen, dock med en ansats till ifrågasättande i sitt tänkande. Där är en avdankad präst. Där är, givetvis, Clanton, ledaren som dödar vant och känslokallt men har märkligt god hand med djur.

Och där är Domaren.

Domaren är en jättelik, hårlös gestalt, okänslig för både hetta och köld, till synes osårbar, grymheten personifierad i öknen och en verserad gentleman i societeten, utmärkt dansör, virtuos fiolspelare och en forskare som kartlägger och föreläser för sitt mer obegåvade sällskap om spåren efter utdöda kulturer. Allt dokumenterar han i sin anteckningsbok, för att sedan förstöra de fynd han gjort och bränna sina detaljerade skisser. Han är tiden som uppslukar allt och förhärjar. Domaren talar till männen om det eviga krigets kallelse, från mänsklighetens tidigaste begynnelse till dess undergång. Han är Kriget i mänsklig skepnad. Domaren är djävulen och Gud, en okänd mytologisk storhet, underordnad ingen, odödlig och maktfullkomlig. I honom har Cormac McCarthy skänkt ondskan ett oförglömligt ansikte. Det finns en bild som framför andra bitit sig fast hos mig. Det är i öknen:

”Han gick ner från krönet och fortsatte över det flacka partiet med idioten framför sig i ett läderkoppel. Han bar två gevär som hade tillhört Brown och han hade ett par fältflaskor hängande i kors över bröstet och ett kruthorn och ett kruthorn till och sin kappsäck och en ränsel av smärting som också måste ha tillhört Brown. Underligare var att han hade en parasoll gjord av förruttnade hudrester sträckta över en stomme av revben hopbundna med repstumpar. Handtaget hade varit frambenet hos någon varelse och domaren som närmade sig var klädd i föga mer än konfetti så söndertrasad var kostymen som omslöt hans gestalt.”

Det finns ingenstans att undkomma mardrömmen.

Två saker klargör McCarthy med all tydlighet för läsaren. För det första, hur svårt det är att ge upp hoppet. Läsaren halkar omkring bland utspillda tarmar i det surrealistiska blodbadet och söker efter en gnutta humanitet att hänga upp lite sympati på, dras längre och längre in i utsöndringar och förnedring och tror sig slutligen komma ut på andra sidan. Då, efter en lång tid, slår författaren fast den sista sanningen: ingen undkommer i längden sina egna gärningar.

McCarthyland är inget land för gamla män, förvisso inte för kvinnor och barn heller. Men det är människans nakna landskap, i all sin brutala vidd. Om våldet avskräcker är det bara att lyfta blicken från boksidan och se sig om i världen idag. ”Blodets meridian” är stor litteratur.

Måna N Berger är kulturskribent.