Franz Kafka: Brevet till fadern

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Krönika, Recension torsdag, oktober 7th, 2010

Hemske Hermann och fragile Franz. Här har vi två personer och personligheter som i allt är varandras motsatser. Den ene är kompakt, robust och viljestark. Den andre är lång, löjligt mager och ständigt osäker. Den ene hör till verklighetens folk, den andre till overklighetens – men med en ständig och omöjlig längtan efter ett liv i verkligheten eller, med Flauberts ord, ”i riktigheten” (”dans le vrai”). Båda vill ha bekräftelse av den andre. Båda känner sig besvikna och förorättade. Den ene hade alla trumf på hand i livet. Den andre har ett förintande övertag efter döden. Jag talar om Hermann och Franz, om fadern och sonen och om bristen på helig ande.

I november 1919 befinner sig Franz Kafka i norra Böhmen. Han har nyligen, bara några dagar före bröllopet, slagit upp förlovningen med sömmerskan Julie Wohryzek. Nu har han tagit sin tillflykt till ett pensionat i den lilla byn Schelesen, och här sätter han sig ner och påbörjar ett brev till sin far. Det kommer att uppta 45 maskinskrivna och 2½ avslutande handskrivna sidor. Brevet inleds föga dramatiskt med ”Käre far”, men sedan följer två fruktansvärda meningar:

För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är så rädd för Dig, dels därför att det finns så många orsaker till denna rädsla att jag inte ens tillnärmelsevis skulle kunna hålla alla i huvudet under ett samtal.

Brevet är ett försök att trots allt förklara denna rädsla, men för att förklara den måste Kafka också försöka att förstå att sin far och hur den avgrund som finns mellan dem har uppstått. Fadern tycker sig ha fullgjort allt som en god far kan förväntas göra för sin son. Han har arbetat hårt för att kunna ge sina barn, och inte minst sin son, en god uppväxt. Han har låtit honom studera vad han vill, han har tagit hand om honom och sörjt för honom, och han har aldrig krävt att sonen skall betala tillbaka med tacksamhet. Men nog hade han gärna sett ”något slags tillmötesgående eller tecken på medkänsla”. I stället har Franz undvikit sin far, suttit på sitt rum fördjupad i böcker, ”umgåtts med konstiga vänner, haft överspända idéer” och aldrig varit öppenhjärtig.

Franz ger sin far rätt i allt detta. Han ger honom även rätt i att han är utan skuld till det främlingskap som uppstått mellan far och son. Men han ger honom inte rätt i att allt varit sonens fel. Franz anser sig lika oskyldig som fadern. Och just detta att båda är lika oskyldiga är det hemska. Här finns Franz’ förtvivlan. Om ingen är skyldig finns ingen att anklaga och döma. Situationen är ohjälpligt olöslig. Båda vill nå den andre, men ingen kan ge vad den andre söker. Det enda Franz kan göra är att försöka bedyra sin egen oskuld, men redan detta innebär att han känner sig i underläge. Han är den som måste förklara och urskulda sig. Det gör han genom utförliga resonemang av just det slag som var fadern fullständigt främmande. Han är behärskad, återhållsam och skarpt analytisk. Han formulerar sig genomtänkt och med väl avvägda ord. Så inträffar det djupt tragiska att för varje mening som Kafka skriver, och vars avsikt ytterst är att nå fram till fadern, kommer han bara att ytterligare fjärma sig från honom. Med varje ord vill han nå kontakt – och med varje ord kommer han att bekräfta, befästa och utöka avståndet. Kanske insåg han detta själv. Vad man vet överlämnade han aldrig brevet. Och hade han gjort det är risken stor att det i alla fall inte hade blivit läst och därmed blivit ytterligare en källa till besvikelse. Faderns standardsvar när Kafka visade honom någon av sina böcker var: ”Lägg den på mitt nattduksbord.” Och där blev den liggande – oöppnad.

Även om brevet presenteras som ett självförsvar tar det form av en anklagelse. Faderns skugga faller tung över sonen. Kafka spårar faktiskt det mesta i sitt liv, inte minst sina tillkortakommanden och sin livsoduglighet, tillbaka till Hermann. Han ser hela sin levnad som ett fruktlöst flyktförsök, en ständig strävan att undkomma den allt dominerande och förkvävande fadersfiguren. Yrkesval, misslyckade förlovningar, skuld- och skamkänslor – ingenting kan tänkas utan denne far. Med förfärande klarsyn och infernaliska exempel frilägger Kafka vad vi idag kallar den svarta pedagogikens nedbrytande mönster och mekanismer. Men samtidigt är hela brevet ett enda stort förtvivlat rop, en lönlös vädjan om att bli sedd och lyssnad till, om att bli förstådd och uppskattad för den han är. Han drar sig inte för att beskriva hela sin författargärning som sprungen ur denna vilja att nå fram till fadern: ”Mitt författarskap handlade om Dig, där klagade jag bara över det som jag inte kunde få klaga över vid ditt bröst.” Hos andra hade situationen kanske resulterat i rasande vrede eller förtärande hat, men Kafka tycks oförmögen till vrede och hat. I stället genomströmmas texten av denna vanmäktiga sorg.

Vad vi har är alltså sonens version av denna hopplösa relation. Den är delvis lätt att tolka freudianskt – alltför lätt, faktiskt. Kafka var nämligen väl bekant med Freuds tankar och har i ett annat sammanhang förklarat att han fann psykoanalysen rimlig som förklaringsmodell men inte trodde på den som terapeutisk metod – kort sagt: diagnos utan bot. Men det är alltså fullt möjligt att juris doktor Kafka medvetet lägger medicine doktor Freud som ett raster över sitt förhållande till fadern. Skall vi tro fragile Franz är det hur som helst så att vi har hemske Hermann att tacka för ett av 1900-talets viktigaste författarskap. Det är ingen uppbygglig tanke. Men allt här i världen är inte uppbyggligt – allra minst i Kafkas värld.

Brevet till fadern utkom på svenska 1956 i översättning av Lily Vallquist. Sedan dess har nya textkritiska utgåvor av originalet sett dagens ljus, och dessa låg till grund för Hans Blomqvists och Erik Ågrens nyöversättning 1998. Det är den som nu, lätt uppiffad och inbunden, återkommer som en del av Bakhålls storstilade projekt med Kafkas samlade verk på svenska. Det innebär också att volymen är försedd med ett utförligt och initierat efterord av de två översättarna.

—

Sten Wistrand är redaktionsmedlem på Kulturdelen.

Mer information om Bakhålls Kafkautgivning finns på: www.bakhall.com