Tankeväckande med poetisk skärpa

Inlagd av Roger Edholm Recension, Skönlitteratur onsdag, september 22nd, 2010

Omegapunkten
Don DeLillo
Översättning Rebecca Alsberg
Atlantis Förlag, 148s. Släpps 23 september.

———-

Under 2006 visades videoverket 24 Hour Psycho av den skotske konstnären Douglas Gordon på The Museum of Modern Art i New York. I Gordons verk som ursprungligen presenterades 1993 har hastigheten i Alfred Hitchcocks skräckklassiker Psycho saktats ned till ungefär två bildrutor per sekund och därmed expanderat filmen till en tidsrymd på tjugofyra timmar. Det är med utgångspunkt i visningen av detta konceptuella konstverk som den amerikanske författaren Don DeLillo inleder sin senaste roman Point Omega som i dagarna ges ut i svensk översättning på Atlantis förlag med titeln Omegapunkten.

Boken inleds med en prolog, Anonymitet, och avslutas med en epilog, Anonymitet 2, som utspelar sig i utställningsrummet på MoMa där 24 Hour Psycho visas. Den som betraktar förblir som rubrikerna antyder anonym. Möjligtvis är hans namn Dennis. Annars framgår det endast att mannen besökt utställningen flera dagar i rad och att han tänker fortsätta stå längs bak vid väggen flera timmar om dagen tills filmen inte längre visas. I likhet med Norman Bates som projiceras på skärmen har den anonyma mannens mor gått bort. Andra likheter – om sådana finns – förblir outtalade. Vi får veta att han hoppas träffa en kvinna, ”någon att byta tankar och intryck med”. Denna önskan går så småningom i uppfyllelse.

Prologen och epilogen utgör en tredjedel av DeLillos mycket koncentrerade roman som inte omfattar mer än 149 sidor. Resten av boken utspelar sig på en helt annan plats, i ett hus i öknen någonstans utanför San Diego, dit Richard Elster dragit sig undan för ”en andlig retreat”. Elster är en av männen bakom Irak-kriget, en före detta krigsstrateg eller ”försvarsfilosof” så som han föredrar att tänka på sig själv. Jim Finley heter en ung, experimentell filmskapare som vill göra en film om Elster där denne uppträder framför en blank vägg och pratar i en enda tagning om kriget eller vad som faller honom in. Elster säger först blank nej till förslaget, men bjuder sedan in Finley i sin isolerade tillvaro i öknen. Anledningen är inte att han ändrat sig angående filmprojektet, snarare tycks skälet vara att Elster vill ha sällskap, någon som lyssnar på hans metafysiska utläggningar och filosofiska monologer. Väl ute i öknen dras Finley in den tidlösa tillvaron och glömmer efter några dagar bort varför han är där. En dag dyker Elster dotter Jessie upp och stannar tillsammans med männen tills hon utan förklaring försvinner spårlöst.

Hur ser då kopplingen ut mellan prologen och epilogen i Omegapunkten och resten av boken? Frågan kan besvaras både i förhållande till den knappa ”intrigen” och romanens övergripande tematik. Den konkreta kopplingen är Jessie. Utan att avslöja för mycket så finns det en möjlig länk mellan hennes försvinnande och den anonyma mannen på MoMa. På ett tematiskt plan anslår DeLillo redan i inledningen av sin nya bok att den till stor del kommer att handla om tid, perception och förhållandet mellan film och verklighet. Dessa teman finns redan i Gordons verk, men för den som är bekant med DeLillos författarskap sedan tidigare kommer Omegapunkten tveklöst att kännas som en del av hans unika oeuvre.

Don DeLillo debuterade 1971 med romanen Americana och redan i den framträder författarens förkärlek till film och i synnerhet personer med en idé till en film. David Bell heter TV-producenten som säger upp sig från sitt jobb och beger sig ut på en odyssé genom Amerika med filmkameran i handen och avsikten att ”återupptäcka verkligheten”. I The Names från 1982 återfinns karaktären Volterra som har mycket gemensamt med Finley i den nya romanen. Volterra vill göra en film om en kult som utför mord med lingvistiska motiv – offrets initialer ska överstämma med platsens initialer. Filmen han föreställer sig skildrar ett av dessa mord. Inget annat. En öken, några ansikten och ett mord. Precis som Finley i Omegapunkten är Volterras idé förankrad i en föreställning om filmens essens, en vilja att reducera mediet till dess kärna.

Filmmediets inflytande på DeLillos författarskap skulle kunna diskuteras ur många perspektiv. Förutom alla filmskapare, verkliga och fiktiva, som dyker upp har det filmiska bildspråket och tempot påverkat hans stil, berättarteknik och hans sätt att konstruera sina romaner.

Monumentalverket Underworld från 1997 är exempelvis döpt efter en försvunnen film av den ryske regissören Sergej Eisenstein. Running Dogs från 1978 kretsar kring ett antal människor som alla söker efter en och samma film, en porrfilm inspelad under Hitlers sista dagar i bunkern. En faktiskt existerande film som återkommer i DeLillos författarskap och spelar en viktig roll i hans roman Libra (1988) är den så kallade Zapruder-filmen. Zapruder var efternamnet på den privatperson som av en händelse råkade filma de berömda bilderna av mordet på John F Kennedy. DeLillos fascination för Zapruder-filmen kan på sätt och vis sammanfatta varför författaren återvänder till en viss typ av karaktär eller varför film ofta spelar en viktig roll i hans böcker. Den korta filmsekvensen har blivit en del av vårt kollektiva minne och i DeLillos litterära värld en ”ikon” av efterkrigstidens Amerika. Film har blivit en del av vårt sätt att se verkligheten, hävdar Volterra i The Names, och precis som sin karaktär verkar DeLillo anse att film inte enbart visar verkligheten utan i lika hög grad skapar den.

Även Richard Elster i Omegapunkten har sina föregångare i tidigare romaner. I sin självpåtagna isolering påminner han om karaktärer som författaren Bill Gray i Mao II (1991) och rocksångaren Bucky Wunderlick i Great Jones Street (1973). På ett annat plan tillhör han alla ”män i små rum” som förekommer i DeLillos böcker. Frasen är hämtad från Libra och kan fungera som en sorts gemensam beteckning för den eller dem, alltid män, som skapar historien. I Libra, en roman om Lee Harvey Oswald, kryllar det av dessa män i små rum. Oswald själv, enstöringen som ändrade Amerikas historia och självbild för alltid, tillhör dessa. Männen som i hemlighet skapar den konspirationshistoria som Oswald ingår i tillhör också denna grupp. I DeLillos förra roman Falling Man (2007), som kretsar kring händelserna den 11 september 2001, är det givetvis terroristerna bakom dådet mot The World Trade Center som representerar dessa män som planerar i små rum och sedan ändrar vår världsbild och skapar vår historia. Elster i Omegapunkten är krigsstrategen som anser att Irak-kriget kan rättfärdigas med motiveringen: ”Vi kan inte låta andra forma vår värld, våra tankar.”

Av min beskrivning av Omegapunkten kan man nog ana att jag anser boken vara en ganska ”typisk” Don DeLillo-roman med idéer och teman som gestaltas bättre i hans andra böcker. Det stämmer. När jag läser hans nya roman associerar jag ständigt till andra och mer lyckade böcker som till exempel mästerverken White Noise, Libra och Underworld. Enbart den sistnämnda gör honom förtjänt av Nobelpriset i litteratur, men tyvärr har hans produktion sedan dess inte riktigt hållit samma kvalitet. Böckerna har blivit mindre på alla sätt och vis. De senaste fyra romanerna omfattar tillsammans uppskattningsvis hälften av boksidorna i Underworld som i dagsläget är hans tydligaste ansats att skriva The Great American Novel. Det bör dock sägas att även en mindre lyckad roman av Don DeLillo överträffar det mesta inom samtida prosa, i Amerika såväl som internationellt.

Den stora behållningen av Omegapunkten är paradoxalt nog det jag nyss kritiserade. Att författaren väljer att koncentrera språket och skala bort yttre händelser nästan helt och hållet. DeLillo har tagit steget in i ett av Samuel Becketts barskrapade, existentiella landskap. En stor del av boken består av en öken och två röster. Det är allt, men det räcker långt tack vare klarheten och skönheten i DeLillos prosa som finns välbehållen i Rebecca Alsbergs översättning. Hans språk har på senare år antagit en materialitet som inte fanns där tidigare. Varje ord tycks väga tungt. Och sin vana trogen tematiserar han även språket som sådant. Karaktärerna är upptagna med att tala om eller reflektera över ord och deras (skiftande) innebörder. En av Finley reflektioner kring hur språket ter sig i öknen ger en bra beskrivning av min egen upplevelse av DeLillos stil och språkets materialitet i Omegapunkten:

Jag ser ständigt orden. Hetta, rymd, tystnad, avstånd. De har blivit visuella sinnesstämningar. Jag vet inte säkert vad det innebär. Jag ser ständigt isolerade gestalter, jag ser förbi en fysisk dimension in i känslorna som dessa ord föder, känslor som djupnar med tiden. Det är det andra ordet, tid.

Titeln är ett begrepp som författaren lånat från Pierre Teilhard de Chardin. Omegapunkten hänvisar till den nivå av medvetande och komplexitet mot vilken universums evolution rör sig. I DeLillos bok förekommer begreppet ett antal gånger men liksom mycket annat förblir innebörden vag och varierande. Handlar det om att träda ut ur tiden och medvetandet? Om att bli en sten på marken? Eller är begreppet på något vis kopplat till Jessies försvinnande?

Att säga att DeLillo ställer frågor men inte ger några svar skulle vara missvisande. Det är mer adekvat att säga att författaren intresserar sig för frågor som saknar svar, frågor som vårt språk inte förmår att besvara.

Omegapunkten är när den är som bäst en bok med oerhörd poetisk skärpa. Den handlar om och uppmanar till koncentrerad reflektion. Att verkligen tänka. Det idealiska sättet att läsa den är därför med öronproppar, persiennerna nedrullade, under enbart en tunn strimma ljus tillräcklig för att belysa boksidorna. Läs den inte på bussen eller i tunnelbanan! Omgiven av yttre störningsmoment blir Omegapunkten sannolikt irriterande långsam och kryptisk, trots dess korta längd. Men i rätt sammanhang är DeLillos nya roman en briljant liten bok.

Roger Edholm är doktorand i litteraturvetenskap.