Rapport från Quadrinalen i Düsseldorf

Inlagd av Peter Ekström Krönika måndag, september 20th, 2010

Den andra Quadrinalen (detta underliga ord betyder helt enkelt att det rör sig om en konstutställning som återkommer vart fjärde år) pågår just nu i Düsseldorf i Tyskland. Düsseldorf är även till vardags en konststad med högt anseende. Den har många gallerier, konsthallar och museer med höga ambitioner. Därtill en konsthögskola, Kunstakademie Düsseldorf, som ibland har nämnts som en av världens främsta. Det var där Joseph Beuys var professor i skulptur 1961-1972. Denna skandalomsusade tid är nu kanoniserad och den då bespottade Beuys är idag mycket vördad. En av Düsseldorfs större gator bär hans namn och varje västerländskt museum är stolt över sina Beuys-verk. På quadrinalen visas en av de största sammanfattande utställningarna någonsin över denne produktive, mångsysslande och betydelsefulle konstnär.

Att säga att Joseph Beuys är en intressant konstnär är en underdrift. Hans betydelse för konsten från 1970-talet och framåt går inte att överskatta. Trots detta ligger hans insatser och hans påverkan till stor del i förfluten tid. Känslan av förflutenhet finns också i övriga delar av Quadrinalen som också ägnar stort utrymme åt till exempel Nam June Paik och Marcel Broodthaers, två andra döda konstnärer ur kretsen omkring Fluxus-rörelsen. Kanske finns det i bakgrunden en kurator som menar att Fluxus-rörelsen borde få en renässans. Men även om den är mycket spännande så är nog inte en renässans att tänka på. Inte minst därför att Fluxus-rörelsen var så förankrad i sin tid och levde i symbios med samhällstämningen.

Därmed så är ju också det råa, drabbande och nya hos Joseph Beuys nerslipat till konsthistoria. Stanken från hans fett, vax och honungsinsmorda maskindelar har dunstat bort och förskräckelsen över hans tilltag som professor att släppa in vemsomhelst på konstakademin, har gått över. Den kyrkogårdskänsla, som han själv tyckte var förhatlig på museerna, finns nu när man går runt bland hans vackert inramade teckningar, prydliga vitrinskåp och pedantiskt återskapade installationer. Resterna efter konstnärliga händelser.

Nam June Paik var också en mycket vital och spännande konstnär, videoinstallationens fader. Också hans konst levde mycket i ögonblicket. Han jobbade en hel del med performance. Att se dokumentationen efter olika performance-verk kan väl vara intressant men det blir obönhörligen bara en efterklang, inte en direktupplevelse av verket. Nu finns det också en del geniala skulpturer som blåser liv i hans utställning. En gammal buddha-skulptur som tittar in i en tv-skärm där en projektion av honom själv visas. En ljuslåga, också infångad av en videokamera, och vars projektion är uppdelad i spektrats färger. En gigantisk tratt som man kan krypa in under, lägga sig och titta upp med en hypnotisk, ständigt föränderlig laserprojektion.

Bland det nyare som finns med på Quadrinalen kan nämnas Karin Sander som har satt upp ett slags modern verkstad på ett av museerna. Där kan besökare gå in i ett litet bås och bli skannade på tio sekunder. Informationen från skanningen överförs till en maskin som sedan bygger upp en liten skulptur, skala1:8, av besökaren. Skulpturen tar cirka tio timmar för maskinen att färdigställa och resultatet ställs sedan upp i en hylla i lokalen. En mängd besökarporträtt är alltså produkten av den konstnärliga processen som pågår hela tiden.

Och i ett litet galleri finns utställningen Women are heroes av JR. Hans arbetar med fotografi som han projicerar eller klistrar upp i mycket stora bilder i staden. Ett slags avancerad street-art. En video visar hur ansiktet av en ung kille i Rio de Janeiro som dödats i ett bråk, klistras upp i en trappa som ett slags monument. Fantasieggande och gripande. Långt ifrån museernas begravningsstämningar. Mer om JR kan hittas på www.jr-art.net.

Quadrinalen öppnade 10 september och pågår till och med januari 2011.

Peter Ekström är rektor för Örebro konstskola, och frilansjournalist.