Färggrann och fluffig barndomsskildring

Inlagd av Pelle Blohm Recension, Skönlitteratur måndag, september 20th, 2010

Fadevår, tack för ljuset

Fredrik Ekelund

Albert Bonniers Förlag, 259 s. Har utkommit.

———

Fadevår, tack för ljuset heter Fredrik Ekelunds senaste självbiografiska bok och det är precis vad det är. En ljus bok med ljusa minnen från en mestadels ljus barndom och uppväxt. Jag kommer på mig själv med att tänka hur svårt det är att läsa om idel lycka, man är så van att uppväxtskildringar genomsyras av ett totalt mörker med svåra trauman och dysfunktionella familjer. Jag antar att det är det som är mest kommersiellt, ju jävligare erfarenheter desto fler läsare och sålda böcker.

Fredrik Ekelunds erfarenheter och minnesbilder från sin barndom är så fulla av färg och fluffiga små moln att man blir förbannad. Ofta känns det naivt och på något sätt skönmålat, som om han gömmer någonting bakom denna fantastiska vägg av underbara vänner, fotbollens förförelse och bostadsområdets spänning med söta tjejer och vackra gröna parker. Kan man verkligen ha haft det så här bra?

Men okej, för ordningens skull så sveper ett kort mörker över textraderna när ”Freddan” plötsligt en dag hamnar i ett stort svart och tomt hål. Panik och en påtaglig rädsla för galenskap som hos Fabbro Torsten dundrar in i livet. Marken skakar för en stund men snart är ljuset där igen. Å visst, förlädrarna är inte helt lyckliga i Malmö. Utbildade i Uppsala känner dom sig en aning utfrusna av Lundensarna som finns i deras omgivning.

Annars är det mycket nedslag och ögonblicksbilder ur Fredriks uppväxt, drömmar och intervjuer mellan sitt vuxna jag och sitt barns jag. Han skriver som så ofta med en lekfullhet kring språket. Som skånska uttal, slang, barn- och ungdomspråk och så vidare vilket jag uppskattat i hans tidigare böcker men som här känns en aning fånigt.

Vi känner nog alla igen oss, åtminstone killarna, när han berättar om den första orgasmen,  fula tjejer som blir snygga, de sjukligt blyga klasskamraterna och de coola och han som alltid lyckades fånga upp allas svagheter. Vänner som fastnar i droger, musikens uppenbarelse i livet, mystiken med porrtidningar och fester som spårar ur. Det känns helt enkelt som en väldigt vanlig uppväxt. Kanske är det det som gör att jag inte fastnar för berättelsen; det finns inget som sticker ut. Dessutom har Fredrik lagt in en massa lexikonförklaringar efter krångliga ord eller helt enkelt förklaringar vad en ”svensk” kommer ifrån eller vad ”Juvenalorden” är för något. Detta skapar irriterande avbrott i läsningen.

Två saker i boken griper tag i mig. Får mig att andas en aning krampaktigt. Jag drabbas av stark melankoli. Det ena är när han reflekterar kring uppbrotten då individerna i sin barndom ändrar skepnad och rangordning i gruppen när man blir äldre. Som den populära rockstjärnan Mange som snabbt rasar i hierarkin när gruppen splittras. Eller Kristian som går från fantasifull, kreativ och glad till slagpåse och ensamhet via ett tidigt målbrott som krossar självförtroendet. Hur många sådana öden har man inte sett genom livet, både från topp till botten och botten till toppen. Det väcker mina livsandar.

Precis som när ”Freddan” vunnit skytteligan i en fotbollsturnering och hamnat i tidningen. Stolt och glad och hjälte för några minuter när fröken sätter upp bilden på väggen i klassrummet men nedgjord igen av klassens clown när han finner en märklighet i bilden invid ”Freddans” tinning och skrattar bort all stolthet. Hela klassen skrattar och jag känner så igen känslan av svart hjälplöshet, rodnad och skam. Från nummer ett till ingenting på några få sekunder.

Pelle Blohm är frilansjournalist och bloggar både på sin egen sida och på Totalfotbollsbloggen.