Dagerman i nyutgåva

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur måndag, september 20th, 2010

Ormen och De dömdas ö
Stig Dagerman
Norstedts. Har utkommit.

———-

Andra världskriget var inne i sitt slutskede. På tidningen Arbetarens Stockholmsredaktion satt en ung man och smusslade med ett manuskript på lediga stunder, och hösten 1945 kunde en förbluffad kritikerkår hälsa årets debutantroman välkommen: Ormen. Författaren var en 22-årig ynglig vid namn Stig Dagerman. Sydsvenskan morrade visserligen att man i ”dessa pappersransoneringens tider kunde […] förfarit bättre med trycksidorna”. Men det vägde lätt mot hyllningarna från tunga kritiker som Artur Lundkvist, Karl Vennberg, Erik Lindegren, Sven Stolpe och Stig Ahlgren. Stora förhoppningar knöts till den unge mannen, och redan året därpå kunde han med De dömdas ö, skriven som i ett hektiskt rus, infria dem med råge.

Texterna fortsatte att flöda: romaner, noveller, reportage, dagsvers, dramatik, artiklar. Dagermans inspiration tycktes lika oproblematisk och målmedveten som fingrarnas flykt vid skrivmaskinen. Men förväntningarna blev till vånda. Musan tystnade, och händerna frös fast i luften över tangentbordet. Den 5 november 1954 var allt över. Stig Dagerman blev 31 år – precis som Franz Schubert.

Den korta författarkarriären till trots har Dagerman lämnat starkare avtryck än de flesta, och det inte bara i Sverige. Att han gjort sig ett namn i Frankrike är kanske naturligt; det är lätt att associera hans verk till såväl surrealism som existentialism. Det gäller inte minst De dömdas ö som dessutom i hög grad genomsyras av anarkosyndikalistiska föreställningar och ideal, där inte minst tanken om direkt aktion är viktig. När Norsteds nu i höst på nytt ger ut Ormen och De dömdas ö är det också tydligt att man vill poängtera Dagerman som internationell storhet. Det sker genom att man låtit Siri Hustvedt och J. M. G. le Clézio författa förorden. De dömdas ö får fransmannen le Clézio att omedelbart tala om Lautréamont och Maldorors sånger, en av den franska surrealismens urkunder, medan amerikanska Hustvedt, kanske lika typiskt, apropå Ormen snart hamnar hos Freud. Varken det ena eller det andra framstår för övrigt som krystat.

Dagerman stod mitt i 40-talets korsdrag av idéer och ideologier. Men som skapande konstnär förvandlar han allt till litterärt förmedlad vision av världen. Han sätter barndomstrauman och orättfärdiga samhällsstrukturer i spel, och få har som han utforskat nedbrytande och förnedrande mellanmänskliga maktrelationer. Samtidigt vägrar han envetet att lösa upp och enkelt förklara den ofta förlamande upplevelsen av ensamhet och skuld och skräck och ångest som genomströmmar den mänskliga tillvaron. När soldaterna i Ormen äntligen hittar den förlupna huggormens döda kropp noterar en av dem till sin förvåning att den rädsla han förknippat med ormen inte alls tycks upphöra utan lever kvar.

Lika självklart förankrad som Dagerman är i sitt eget svenska 40-tal, lika självklart lyckas han överskrida sin tid och sitt rum. Det framhävs också fyndigt genom Håkan Liljemärkers design av de nya utgåvorna. Medan smutsomslagets bildcollage bär prägel av nutida formspråk får typografi och färg på de hårda pärmarna lika tydligt signalera 40-tal. Att detta inte bara är en snygg utan dessutom genomtänkt bokproduktion bekräftas också av att Hans Sandbergs kommentarer från Dagermans samlade verk har tagits med.

Sten Wistrand är litteraturvetare och frilansjournalist.