Uppväxtskildring i moll

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, september 13th, 2010

Morbror Knuts sorgsna leende
Katarina Kieri
Norstedts, 153 s. Har utkommit.

———-

”Det fanns ett antal plikter att hålla fast vid här i tillvaron, en av dem var att åka skidor, en annan var att hedra och ofta återvända till den plats där man för första gången sett dagens ljus.”

Det här handlar om rötter. Och om det som inte uttalas. Och om hur Karla, först liten sedan större, är dubbelt med och dubbelt utanför. Karla föds och växer i Staden, där man talar svenska. Men hon har sina rötter i Byn, där man talar finska. Finska som hon inte förstår men som hon vet är det enda rejäla språk att tala. I Byn håller Karla med sina morbröder, Brynolf och Knut, om allting. Till exempel om att renskötsel och skogsarbete är det vettigaste man kan ägna sig åt. Och att finska vägar är bättre byggda än svenska.

Katarina Kieri skriver träffsäkert om ett barns värld och om vad och vilka som befolkar den. Kärleksfullt beskrivs tillvaron av lovikkavantar, Hylands hörna, sockerkakssmet och skridskopiruetter. Det är så pass på pricken att man ler ofta. Men hela tiden finns det också en sorgsen underton. Något som blir allt tydligare för Karla allteftersom hon växer upp.

Karla pendlar mellan Byn och Staden och när hon befinner sig i det ena måste hon försvara det andra. I Byn får hon höra om allt fjompande som försiggår i Staden. I Staden ler man bara snett. I Byn ler man med något mörkt, något mollstämt, något saknat och några finska valser.

Kieri berättar den här historien med helt rätt språk. Det som saknas är inte finstämdhet och insiktsfulla formuleringar, utan energi. Samtidigt är energibristen något av en poäng i sig. Morbror Knuts sorgsna leende går helt igenom i moll. Det är både dess styrka och dess svaghet.

”Tillvaron bestod mestadels av pojkar som hon sprang efter och ikapp, tanter som hon satt bredvid och några enstaka hundar som hon låtsades var hennes egna när hon ibland vågade ta ut dem på promenad.”

Karla vet hur man springer, spottar, kastar handgranater och sitter i källare och svär. Hon springer mest med pojkar, flickor är svårare att förstå sig på. Hon är van vid att svettas under mössan och svälja istället för att gråta och gå hem. Karlas mamma och morbröder pratar inte mycket om hur saker känns eller är. ”Bry dig inte om” säger mamman när Karla behöver tröstas. Ord som följer henne ända tills hon är tillbaka i Byn som vuxen och står och ser på norrskenet med ett stumt och svällande hjärta.

”Hon gjorde nästan ingenting i onödan, inte pratade, inte skrattade, inte ömkade. Vid närmare eftertanke var det inte mycket som var nödvändigt, såg man bara till att det fanns mat på bordet, att man kom ut i skidspåret och höll rent i hörnen, då hade man sitt på det torra.”

Kieri är väldigt bra på att berätta om det som sällan formuleras i det verkliga livet. Hon skriver skarpsynt om att vara barn, att vara vuxen, att höra till och samtidigt inte, om hem och arv och om var gränserna mellan alltihop går. Men mest av allt handlar den här boken om det outtalade. Det som är så litet att det aldrig nämns men som ändå är viktigast av allt. Kieri kan konsten att sätta ord på ordlösheten. Allt detta gör hon med en hel del fingertoppsteknik och känsla för tystnad och tomrum.

Tove Ekström är student och kulturskribent.