Stämningsmålare av ovanligt slag

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Lyrik, Recension måndag, september 13th, 2010

Om begagnandet av elden
Lars Gustafsson
Bokförlaget Atlantis, 88 s. Har utkommit

———-

Vilken svensk poet kan i samma diktsamling bjuda på ett ode till morgontrötthetens gudinna, berätta om en dröm där det är helt omöjligt att komma ihåg ordet mört, eller beskriva primtal som stabila mörka fästningar i ett landskap av omätliga djup? Vem kan ge det obetydliga en sublim eller gåtfull glans och samtidigt låta språket behålla sin klarhet och spänst även när det närmar sig det svindlande, ogenomlysbara? Det finns nog bara en – Lars Gustafsson. Hans böcker är aldrig likgiltiga, oavsett ämnes- och genreval, men lyriken framstår som hans naturligaste och mest näraliggande uttryck. Om begagnandet av elden heter hans nya samling, och i den kan nästan vad som helst bli föremål för poetiska betraktelser.

De snabba perspektivskiftena och de originella reflektionerna i hans dikter synliggör samband och visar världens komplexitet. Det vanliga eller nästan förbisedda sätts ofta i relation till det avlägsna; det främmandegörs, andra associationer uppstår och nya betydelser utvinns. Hans enkelhet kan ibland tyckas trivial men blir poetiskt verksam genom små medel. Ett godståg lastat med virke – ”den döda skogen” – drar punktligt förbi, och vi påminns om att ”en stigande vind sjöng en gång/ igenom alla trädens kronor.” En fluga som blir fast på en nyfernissad åra liknas vid ”en fråga/ utifrån den kristallklart/ tomma och nattliga rymden”, och vi påminns om en formulering från samlingen Fyra poeter (1988). Där finns en dikt om boskap som dukade under i en svår isstorm i Texas. Bland de ihjälfrusna djuren fanns flera kalvar, ”och i de alltför tidigt brustnas ögon/ stod en ödmjuk fråga stilla.”

Den korta dikten ”Skapelse” är pessimistisk, och överrumplar oss med sitt originella bildval.

Tio miljarder skruvmejslar
Men ingen skruv

Detta nederlag som är vi,
Som är det enda som vi är.

Någon gång kan en enskild bild lysa i sin okomplicerade, naturliga skönhet. Ett exempel är när löjorna kallas ”dessa det varma strandvattnets outtröttliga danserskor”. Starkast intryck gör Gustafsson som stämningsmålare av ovanligt slag. Det finns en nykterhet och en intellektuell ton i många dikter, men den känslighet och de existentiella grundfrågor som finns därunder döljs aldrig. Resultatet blir ofta en osentimental ton av avklarnad sorg, en saknadens färg över landskap och minne. Tidens gång och dödens visshet, dessa outtömliga ämnen för varje god centrallyriker, ges många strama och allvarliga uttryck.

I en dikt är klockan halv tre och diktjaget vaket. Det regnar och det gäller att läsa i ”nattens mörka bok”.

Där finns sidor
som jag aldrig kommer att öppna

Obegripliga sidor. Sidor utan slut.
Sidor fyllda av vatten, strömmande vatten

som tanklöst återkastar morgonljuset.

De stilla mörka vattnen
från myrar och kärrmarker

vatten med bitter apoteksdoft
dofter av älggräs, odon och pors

vatten med bitter doft från sådana döda
som sjönk i tidens mörkbruna djup

och hårdnat till mörknade stockar av trä

Jag läser ur nattens mörka tunga bok.
Och den har ingen sista sida.

Jag läser ur nattens tunga bok.
Det strömmar, denna text är kall

som kom den ur smältande snö
Ja, allt har bråttom härifrån

Det strömmar och rinner. Allt förändras och det enda fasta är transporterna, flödet. Det är livets villkor och dödens ofrånkomlighet artikulerade med hjälp av ett nordligt landskap av skog, myr och sjö. Språkets egen kraft och skönhet får faktiskt mörkret att lätta något, eller åtminstone får det oss att acceptera att dessa är de villkor vi delar.

Under det senaste decenniet har det talats mycket om språkmaterialism och konceptpoesi, och det är helt i sin ordning att lyriker provar språkets möjligheter i experimentella dikter av skiftande slag. Sådana ansatser behövs, och ny mark behöver brytas i olika riktningar utan att någon kommer med normativa synpunkter. Det är dock knappast till den sortens poesi läsare i första hand söker sig när de vill ha dikter som stannar kvar i medvetandet. Lars Gustafssons bästa texter har dock denna förmåga att verka på lång sikt. Det behöver då inte vara de ljusaste och mest lättillgängliga dikterna som vi fastnar för. Mörkret kan ha en paradoxal lyster, och trösten är aldrig lättköpt.

I den allra sista dikten är det ännu en gång höst. En kätting tas loss och läggs i en eka, och vattnet är alldeles stilla: ”Och rädd att skada denna/ vattenspegels sällsamt stora lugn/ höll jag min åra svävande i luften”. Så kan också en nedtoning skötas med varsam hand.

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och frilansjournalist.