Medryckande skildring av okuvligt kvinnoöde

Inlagd av Måna N Berger Recension, Skönlitteratur måndag, september 13th, 2010

Roman
Aino Trosell
Hjärtblad
462 s. Norstedts förlag. Har utkommit.

———-

I sin nya roman Hjärtblad knyter Aino Trosell an till temat i En gränslös kärlekshistoria från 2005, där hon speglade kvinnors liv i en krönika som spände över fem generationer.

Hjärtblad är inspirerad av autentiska levnadsöden från Malungs socken på 1800-talet. I centrum står den unga Hulda, en liten kulla som är född i ”fjöset” där familjen bor samman med kreaturen, för värmens skull. Hon är sju år nödvintern 1867. Många dukar under för svälten, blir liggande, allt tystare, och dör slutligen. Det händer omkring henne. Hon ser det. Men hon råkar också höra när föräldrarna samtalar, hur pappan säger: ”Sö länni ungon fäsch ent ä nö falähetär. Så länge barnen leker är det ingen fara. Så länge dom leker klarar vi oss.”

Orden biter sig fast i Hulda. Hon tar till uppgift att hålla leken igång, för det är ju barnens lek som ska hålla svälten borta, tänker hon. Hon leker och skrattar, hon far omkring och kittlar sina småsyskon tills de skriker – nu gäller det livet! Hon drar med den bleke och svage Olof, grannpojken, i leken – han måste också klara sig, för Hulda älskar honom, så liten hon är. Men när hon hittar på att de ska leka kyrkbåt i Ellingån är det nära att döden ändå fått henne, för hon ramlar i kvarndammen och är en hårsmån från att drunkna, om inte mjölnaren dragit upp henne i sista stund. Skräckminnet förföljer Hulda genom livet. När det är kris, när hon inte mäktar mer, då tycker hon sig känna det kalla vattnet slå ihop över hennes huvud och fylla hennes lungor. Men livsinstinkten är stark i henne. Där någonstans präglas hennes personlighet för allt hon senare i livet företar sig. Hon är och förblir en överlevare.

Romanen om Hulda är en gripande, medryckande skildring av ett okuvligt kvinnoöde, men minst lika mycket en hyllning till en för Dalarna unik kvinnokultur: kullorna som gav sig ut på vandring under vintern, drev handel med järn, mässing och hantverk, bar tegel på byggena, tog tunga jobb inom industrin och slog sig fram med mod och driftighet på vägarna. Bland annat nämns hårkullorna. De köpte upp avklippta hårflätor i gårdarna och tillverkade vackra flätarbeten av håret.

Somrarna tillbringade de på fäbodarna. Det var ett hårt, men fritt liv. Där fanns kvinnokraft och systerskap, långt innan de orden uppfunnits. Och det gavs tillfällen till dans och lek, och nattfrieri på ”hjallet” där kullorna sov.

Men för många blev friheten kortvarig. Blev man med barn var det slut på det fria livet, då var det äktenskapets fålla som gällde, beroendet av mannens inkomst, den ena graviditeten efter den andra, vilket så småningom undergrävde hälsan, för barnbegränsning existerade knappast på 1800-talet.

Om man inte gjorde som Skinnar Marit, som dödade sitt nyförlösta barn och hamnade på spinnhuset.

Titeln anspelar på en lilja Hulda en gång tog hem till Malung, från den fina familjens hus i Stockholm, där hon själv avancerade till husfru och så småningom gjorde en kortvarig klassresa upp i de förnäma salongerna. Men precis som liljans hjärtblad vissnade Huldas friskhet i fångenskapen, om än i gyllene bur. Där hörde hon låset klicka igen om hennes frihet.

Hjärtblad är både en roman och ett historiskt, socialt tidsdokument. Som alltid är Aino Trosell säker på handen när hon berättar om kvinnoöden och arbetsliv. En omisskännlig äkthetsstämpel utmärker dessa skildringar.

Måna N Berger är frilansskribent och driver Ateljé Mjölkboa.