Psykologen går på fotoutställning
Fokus fredag, september 10th, 2010
2:a augusti, klockan 14.00. Jag går på James Nachtweys utställning, med samma uppsåt som karaktärerna i Julian Barnes “Metroland”: Att observera besökarnas reaktioner på konsten. Eftersom Örebro konsthall är mindre än National Gallery behövs ingen kikare.
Om jag står riktigt nära en inramad bild, med en annan besökare bakom mig, kan jag i glasets spegling se ett ansiktsuttryck. Besökarens ögon är uppspärrade, men pupillerna små. Läpparna är separerade och putar en aning. För tolkningen tar jag hjälp av psykologen Paul Ekman. Enligt honom finns känslomässiga uttryck som återkommer i alla kulturer. En idé med en historia som går tillbaka till åtminstone Charles Darwin. Ekman har studerat ansiktsuttryck i ett stort antal kulturer, och funnit sex uttryck som ser likadana ut i de kulturerna. De är några av de mest grundläggande emotionerna, som kan förknippas med inre tillstånd, och beredskap för vad man ska göra härnäst. Ilska, avsmak, rädsla, lycka, sorg, och förvåning, är de ursprungliga sex uttrycken. Även om det här tolkningsverktyget är minst sagt begränsat, är det jag ser mest likt förvåning.
Förvåning är ett tema som återkommer i gästboken som ligger uppslagen i fönstret. “Man har varit så naiv och blundat för det”, har någon skrivit. “An eye opener”, står lite längre fram i boken. Men också “sorg, sorg, sorg”, som någon skrivit, och “the strongest photos I have ever seen in my life”. Detta efter årtionden av rapportering via tidningar, tv, internet. Bara om Irakkriget kan man med en websökning snabbt hitta över 14 000 rapporter och artiklar. Det är lätt att bli berörd och sorgsen av starka krigsbilder, som kommer nära civila offer och har en direkt estetik. Förvåning är för mig svårare att uppbringa, då jag sett återkommande krigsrapporter sedan barnsben. Något i den här utställningen upplevs som nytt och omstörtande för vissa, och det är något annat än att bilderna är hantverksmässigt bra.
I övrigt är det snålt med känslouttryck denna eftermiddag. Ett ungt par går från vägg till vägg. De har en genomsnittlig tid på två sekunder per bild. Är det jobbigt att titta längre? Eller är bilderna så direkta, så tydliga, att mer tid är överflödig? I det här finns en stor variation mellan besökare. En man återvänder till bilderna från World Trade Center. Han har upptäckt en detalj: På marken ligger en tidning med rubriken “Believe”. Den är färgglad, i en annars grå bild. Det blir ett samtalsämne för en stund, han ägnar flera minuter åt bilden. En kvinna kommer in, ser första väggen, och går sedan ut igen, efter att ha sänkt medelvärdet under min timslånga observation.
Är det starkare reaktioner på den här utställningen än på andra? Jag ställer frågan till Elin Karlsson, som vaktar utställningen och som suttit vakt på många andra utställningar här. Hon berättar att många kommenterar det hemska i bilderna, men det är också många som blir inbundna, går ensamma, helt tysta. Så trots att det är en välbesökt utställning så är det lugnare än att sitta här i vanliga fall. Elin har också observerat en skillnad mellan infödda svenskar, och invandrare, som kanske har personliga erfarenheter av krig. Vissa besökare har enligt henne vänt ganska direkt och lämnat lokalen.
Människor som har trauman från krig kan reagera väldigt olika på dokument från kriget. En skiljelinje verkar enligt klinisk litteratur vara mellan de som haft direkt kontakt med våld eller övergrepp, och de som mer indirekt exponerats för krigssituationer, till exempel i skyddsrum. Risken att gång på gång behöva återuppleva minnena, genom drömmar eller “flashbacks” är vanligare bland de med direkta erfarenheter. I de fall där posttraumatisk stress har utvecklats blir det här så ångestframkallande, att offren ofta försöker undvika att tänka på det eller känna efter. Ändå är minnena väldigt påträngande. Att närma sig dem steg för steg kan vara ett viktigt inslag i att kunna gå vidare. Men det är viktigt att komma ihåg att utställningen inte är utformad i det syftet.
En utställning går att närma sig på eget bevåg, i eget tempo. Det går att gå ut om det blir jobbigt. Tystnaden i lokalen gör det lättare att följa egna tankegångar, än om man sitter framför en tv och lyssnar på rapporter. Det gör “Anti War-photography” till ett viktigt komplement till annan krigsrapportering.
Gästboken är full av lovord. Texter skrivna på flera olika språk tackar och berömmer fotografen och alla som gjort utställningen möjlig. Två besökare har citerat samma tal av Martin Luther King: “The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”
Michael Horvath studerar och undervisar i psykologi vid Örebro universitet. På fritiden driver han bloggen Hjälp mot självhjälp som är en kritisk motvikt till den breda populariseringen av psykologi. I Kulturdelen tar han med sig ämnet ut i kulturlivet, och riktar lika ofta blicken mot besökarna, som mot konsten.
