Bio: En italiensk familj på gränsen till sammanbrott

Inlagd av Sandra Wallin Film, Recension onsdag, september 8th, 2010

En italiensk familj på gränsen till sammanbrott
Originaltitel: Mine Vaganti
Regi: Ferzan Özpetek
Medverkande: Riccardo Scamarcio. Nicole Grimaudo, Ennio Fantastichini, Alessandro Preziosi m. fl.
Längd: 110 minuter, visas t.o.m. 9 september (Bio Roxy)

———-

Den framgångsrike pastafabrikören Vincenzo (Ennio Fantastichini) har kommit till åldern och önskar inget hellre än att familjens två söner, Antonio och Tommaso, skall ta över hans imperium. Antonio (Alessandro Preziosi) har sedan länge vandrat i sin fars fotspår medan Tommaso (Riccardo Scamarcio) övergett livet i småstaden för att studera litteratur i Rom. Tidpunkten för en viktig affärsmiddag närmar sig och Tommaso återvänder hem för att en gång för alla göra upp med sin far. Med sig i bagaget har han en listig plan som kommer att säkerställa hans uttåg ur familjeverksamheten. Planen går dock inte som förväntat och snart finner sig Tommaso intrasslad i en riktig röra.

Med den soldränkta italienska landsbygden som kuliss tar filmen sin början. Trånga gränder, glittrande hav och grönskande oaser utgör ögongodis för publiken. Familjen vi får följa är en brokig skara människor med bekanta drag från italiensk filmhistoria: den förbisedda systern, den karltokiga mostern, den rebelliska sonen och den envise fadern. Över dem alla vakar farmodern, familjens matriark med ett trasigt förflutet.

Ferzan Özpetek gör ett hjärtligt försök att lyfta dramakomedin till nya höjder och det hela resulterar i en Almodovar-doftande historia om hjärtesorg och familjeband. De färgstarka karaktärerna är filmens själ och håller kontinuerligt intresset vid liv, även vid de tillfällen då manuset svajar. Mest berör farmoderns (Ilaria Occhini) olyckliga bakgrund och mostern Lucianas (Elena Sofia Ricci) dråpliga och desperata jakt på kärlek.

Trots Özpeteks goda ambitioner håller inte filmen riktigt hela vägen. Det största problemet är de tvära kasten mellan farsartad komik och nattsvart tragik, alltsammans ackompanjerat av sentimentala stråkar. Filmen utger sig visserligen för att vara en dramakomedi, men ett mer finstilt handhavande av de båda genrerna hade varit önskvärt. Själva historian i sig hade nog också mått bättre av att trimmas ner en aning. Mest onödig är en kärleksrelation som påbörjas men som sedan varken ges utrymme eller utveckling.

Skådespelarinsatserna är överlag gedigna. Intensivast lyser Nicole Grimaudos gestaltning av den plågade Alba. Med mycket små medel, så som en nervös blinkning, lyckas hon förmedla stora känslor. Riccardo Scamarcio, stor sexsymbol och mycket populär i Italien, gör sitt yttersta för att ruska liv i den trulige Tommaso, men lyckas inte alltid. Frågan är om det beror på den något endimensionella karaktären eller Scamarcios inkonsekventa skådespeleri. Ibland briljerar han, ibland är han enbart tråkig.

Trots att En italiensk familj på gränsen till sammanbrott haltar emellanåt är den ändå, helt klart, en sevärd film. Det vackra fotot, de innerliga skämten och älskvärda karaktärerna bildar tillsammans en charmig familjeskröna svår att motstå.

Sandra Wallin är filmvetare och frilansskribent.