Gediget men gammalmodigt

Inlagd av Dixie Ericson Recension, Utställningar onsdag, september 8th, 2010

Folkets väl – folkets val? Bernadotte och Örebro 1810
Örebro läns museum
Pågår till och med 16 jan 2011

———-

Länsmuseets utställning ”Folkets väl – folkets val? Bernadotte och Örebro 1810” ingår i jubileumsårets program. Det är en gedigen utställning – men konventionell, gammalmodig i presentationsformen och problematisk på flera plan.

Titeln är en del av huvudproblemet. Vad är det för historia som utställningen ska berätta? Jo, spelet kring tronföljarvalet till följd av det maktvakuum som uppstod vid statskuppen 1809. En kvalificerat och komplicerat maktspel i ett kritiskt läge för Sverige som fick sin upplösning vid riksdagen i Örebro 1810 i och med att fursten av Ponte-Corvo och marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till Sveriges tronföljare. Men vad har det med folkets väl och folkets val att göra? Absolut ingenting. Rubriken är en svårbegriplig snedträff.

Det är en fantastisk historia i sig. Den utspelar sig mot fonden av ett Europa där den urspårade korsikanske revolutionären Napoleon har härjat omkring och stått i väldeliga och modellerat om nationsgränser och tillsatt och sparkat ut makthavare. Och tagit sig titeln kejsare. All time high i självbefordran. Hans ärkefiende är England som han vill knäcka med alla till buds stående medel: Storpolitiskt muskelspel, vapenmakt, allianser, kungamakeri, blockader och intriger.

Upplägget är ambitiöst. ”Folkets väl – folket val?” ger sig i kast med att gestalta bakgrunden till riksdagen i Örebro både i ett europeiskt och ett svenskt perspektiv med rubriker som ”En ny tid”, ”Vapenskrammel i Europa”, ”Finland förloras” och ”Situationen i Sverige”. Utställningen vill också täcka in utvecklingen från ståndsriksdag till enkammarriksdag, olika regeringsformer, parlamentarism, maktdelning… Det leder till faktaövermättad, en inneboende museal sjukdom som är ett utslag av en överambition. Vällovlig i och för sig men till men för publiken.

En viktig pedagogisk fråga infinner sig omedelbart vid historiska utställningar: Vilken publik har museet tänkt sig och hur bedömer de ansvariga publikens förkunskaper i historia den aktuella  perioden? Och vad vill museet att besökarna ska ha med sig när de går från utställningen?

Det mesta av materialet funkar säkert för en välutbildad äldre publik. Men bakgrunden är alldeles för tunt tecknat för en yngre publik som är van vid audiovisuella hjälpmedel, dataspel, dramatiseringar, berättande och rollspel. En sådan publik saknar säkert i hög grad också de nödvändiga bakgrundskunskaperna för att få till en fungerande helhet. Utan egen förskyllan. Historieämnet har länge varit satt på undantag i den svenska skolan.

Utställningens bärande skärmtexter är bitvis problematiska. De är satta i för liten grad och den av dramaturgiska skäl dämpade belysningen gör dem än mer svårläsliga. Det är utomordentligt svårt att skriva korta och läsarvänliga texter som sammanfattar komplicerande skeenden. De blir lätt för abstrakta och plakatartade.

Om den nya tiden heter det: ”De [människorna] ville ha samma möjligheter som de rika.” ”Man tror inte längre att kungen är satt på tronen av Gud.”

Vilka människor, vilka rika, vem är man? Har alla trott att Gud lyft upp kungarna på tronen och så vidare. Ibland snuddar texterna vid det omedvetet parodiska. ”Kungen var känd för sin vackra hållning och sina snygga ben.” Det låter det. En fransk pinup-man på den svenska tronen.

Utställningen utnyttjar några små digitala bildramar för att åskådliggöra tidens uniformer, diverse stora oljemålningar och kartbilder av Europa under Napoleon 1807. Den sistnämnda är milt sagt svårtolkad utan att betraktaren har förkunskaper om vilka som var allierade med Napoleon och vilka som var fiender. Och vad är vitsen med att visa till exempel Jacques-Louis Davids ”Napoleons kröning” i pytteformat?

Däremot är de små skåpen som döljer prov på tidens dofter riktigt roliga. Tjärdoft är en sensuell upplevelse. Allra bäst tycker jag om den del av utställningen som handlar om vår plats på jorden. Där finns livgivande inspelande röster och konkretion. Örebro i Lilleput-format får mig att vilja leka stadsbyggare. Staden vid vadet hade cirka 3 000 invånare vid den här tiden, och var knappast sömnig som den beskrivs här. Det är en kliché som hänger om landsortsstäder i allmänhet. Invånarna kämpade nog för glatta livet. Marginalerna var små och liemannen flitig.

Tre av invånarna lär vi känna lite mer. Drängen Ekman är bitter, får vi veta. Det blir man lätt när man förlorar ett ben i ett krig som man tvingats ut i. Hönsa Stina klipsk gästgiverska på Ekströmska gästgiveriet är tacksam för att det är snurr på rörelsen. Den pompöse garvarmästaren Johan Westerling ser inte någon mening med läskunniga kvinnor.

Det är ett samhälle där man ska veta sin plats – och kvinnan inte ska ta någon plats alls. Det är också ett samhälle där överheten i form av Stadens råd utan vidare spisning ålägger husbönderna att tillse att ”lärogossar, tjänstehjon och gesäller ej få vistas utomhus efter kl 09 00”. Makten talade alltid klarspråk.

Den puls som finns i det lokala mattas när utställningen närmar sig själva kärnan: tronföljarvalet och Karl Johan själv. Där blir den anekdotisk och tablåartad. Synd när det finns en sådan dramatisk potential. Bernadotte vände ett underläge från 1-11 i hertig Fredrik Christian av Augustenborgs favör till en seger med 10-2 i den sista avgörande omröstningen i det sekreta utskottet. Den skara om tolv utvalda män, tre från vardera ståndet, som skulle avgöra saken. Där kan man tala om upphämtning i opinionssiffror. Vad var det som hände? Det kan man fråga sig. Och dessutom är själva projekt Bernadotte i grunden ett privat initiativ av löjtnant Carl Otto Mörner. Han gillade stora krigare. Hela storyn har smak av silly season för kungliga wannabes.

Att de dramatiserade rösterna tillhör folket medan överheten får vara tyst är kanske inte någon slump. Jag anar en lite ängslig respekt. Säkrast att hålla sig till äggkoppar, empire och en idylliserad skildring av reaktionären Karl XIV Johans regeringstid. Han var fåfäng och eldfängd, som det anstår en fransman. Det får vi veta och hans förkärlek för att bestämma själv liknar det gustavianska enväldet till förvillelse. Historien är full av ironier. Nu är monarkin en del av nöjesindustrin – en medial dokusåpa med enorm nyhetspotential. En genre som är tokälskad av sina fans.

Försiktigheten får väl tillskrivas tidsandan och jubileer kräver en trevlig förpackning där den fräna verkligheten måste deodoriseras. Mest saknar jag ett genomgående gestaltande berättande. Tänk om Herman Lindqvist fått spela in ett antal berättarspots där han iförd elegant kravatt getts möjligheter att lysa upp bakgrunder och lyfta fram dramatiska höjdpunkter. Eller någon annan historiker för den delen med håg för popularisering.

Den sedan länge avsomnade historieläraren inom mig vaknar med ens och hytter med det didaktiska pekfingret. Den pedagog som vill ta med sina elever dit bör ägna mycket tid åt förarbetet. ”Folkets väl – folkets val?” kan med rätt dos vanvördighet och dramatisering bjuda på både underhållning och stoff för intensiva diskussioner om historien som fenomen, hur den kommer till och används. Och vem som bestämmer hur den ska tolkas.

Det är aldrig fel att vara publikfriande.

Dixie Ericson är frilansjournalist, författare och fotbollsbloggare, med ett förflutet som kulturchef på Nerikes Allehanda.