Att komma hem

Inlagd av Marja Beckman Krönika onsdag, september 8th, 2010

Har du hittat din plats på jorden? Har du funnit det där stället där du känner ”ah, här är jag hemma”. Om svaret är ja, är det bara att gratulera.

Jag blir fascinerad och en smula avundsjuk när jag hör människor tala nostalgiskt om sin mammas gata och jag förundras av att det är så många som flyttar hem till sina barndomskvarter när de rotat sig och bildat familj. Själv kan jag mer identifiera mig med dem som flydde sina uppväxtorter så fort de tagit studenten med motiveringen att de ”måste bort därifrån”. Inte för att min uppväxt var så fruktansvärd, utan mest för att jag inte kände mig särskilt hemma i den sovande radhusförort där jag växte upp. Jag föreställer mig att jag hade trivts bättre i en trång lägenhet i stan, där kompisarnas föräldrar var konstnärer och bohemer i stället för försäkringstjänstemän som såg om sitt eget hus.

Men mycket har förändrats sedan jag växte upp på 70- och 80-talet, och även om toleransen av tradition är större i storstäder undrar jag så smått om det är den bästa platsen för kreativitet. Det man vinner i inspiration från utbudet av utställningar, filmer och konserter förlorar man i tidsbrist – för att ha råd med boendet måste man extraknäcka och det stjäl tid från skapandet.

I Dagens Nyheter berättar till exempel Annika Norlin, alias Säkert! om sin flytt från Stockholm till Umeå. Nu är Umeå inte landsort, men det är en betydligt mindre stad än Stockholm. Norlin säger: ”Här är det inne med solidaritet och snällhet. Jag får låna telefon om jag frågar någon på gatan. I Stockholm säger folk ’tyvärr, jag har inte tid’. I Umeå är folk så bra på sådana grejer.”

Jag tänker på vad författaren Bodil Malmsten sa i ett ”Sommar”-program för några år sedan efter att hon hade flyttat till Finistère i Frankrike: ”Det är varje människas skyldighet att vara lycklig”. Hennes ord får mig att grubbla: Bor jag på rätt plats på jorden? Att lämna landet kan ha sina fördelar – dels för att slippa vårt trista klimat, och dels för att inte behöva bli så illa berörd av lokalpolitiken. Det blir så smärtsamt tydligt i dessa dagar, när politiker, som annars talar om nolltolerans mot nedskräpning och klotter, smutsar ner våra gator med fula affischer, och när opinionsundersökningarna mer påminner om en popularitetstävling på högstadiet än ett samtal om ideologier och visioner. Då längtar jag efter lite distans till det här landet. Det skulle vara roligt att bo utomlands en tid. Men inte för alltid. Efter något år vill jag flytta hem igen.

Och se, där skrev jag det ju själv. Sverige är trots allt hemma, och den känslan beror framför allt på att jag har familj och alla vänner som jag samlat på mig under livet här.

Fotnot: Bodil Malmsten tycks ha flyttat ifrån Finistère, men anledningen framgår inte på hennes blogg.

Marja Beckman är frilansjournalist.